Att blogga är inget för lantisar som jag

dsc00201Inte för att det är ointressant utan för att det nästan är omöjligt. I min by på Gästrikekusten påstår alla teleoperatörer att de har utmärkt täckning. Ändå hade jag ända till för bara något år sedan endast urkass täckning på min telia jobbmobil. Ca två staplar om jag dessutom riktade telefonen åt rätt håll. När jag sen fick täckning på min privata tele2 var lyckan fullständig. Tre staplar om jag står åt rätt håll och vädret är ok men den är sällan under 1 stapel. Nu när Telia spottat upp sig och jag hade tre staplar bestämde sig riksdagen för att upphandla ett annat bolag – med noll staplar utom i trädgården. Jag har fått undantag och har nu ett konstigt namn på operatören som jag aldrig hade hört talas om. Jag brukar nu ha en stapel – ibland två om vädret är bra. Jag missar hur många samtal som helst. Det kanske är det som kallas att koppla av. För visst leder det till att jag kan koppla av istället för att jobba när jag är hemma.

Modemuppkopplingen är urusel den med – det tar evigheter att ladda ned sidor från nätet. För några år sedan gick det bra – när de som gjorde hemsidor inte utgick från att alla har superbredband. Ingen tänker på oss lantisar som är hänvisade till modem. Varken de som gör hemsidor eller operatörerna (vi är inte lönsamma i min by). Men riksdagsförvaltningen har gjort ett försök. Tack för det. Jag fick ett trådlöst teliabredband – och det fungerar faktiskt om jag håller datorn i rätt riktning. Det går ungefär lika fort som modem men fördelen är att jag kan använda det även i andra sammanhang. Det är tur att jag hyr ett kontor mitt i Gävle som jag kan ta min tillflykt till när tekniken därhemma inte vill och jag vill jobba hemifrån. Men det är 11 mils bilresa fram och tillbaka – inte bra.

Vän av ordning kan ju fråga sig varför jag då inte flyttar till något mer civiliserat område. Jag väljer att fråga mig varför operatörer och myndigheter väljer att ignorera de behov av service som landsbygdsbor har. Vi finns och ska förhoppningsvis finnas kvar även i framtiden. Jag älskar nämligen att vara lantis. Jag vill vara en lantis resten av livet. Jag vill kunna se på stjärnhimlen när jag kommer hem på kvällen. Jag vill inte bara ha nära till naturen – jag vill bo mitt i den. Och jag älskar att gå ut i min trädgård och inte se en människa så långt ögat når (samtidigt som jag kan se om Göte är hemma mellan träden om jag går ut från andra hållet). Det kanske beror på att jag växte upp i en Stockholmsförort.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *