SJ:s barnpolitik

I går hoppade jag och min sambo på ett nattåg från Stockholm mot Norrland utan att ha bokat innan. Det var fullt och då gäller det att snabbt hitta en av de utfällbara vikstolarna längs väggarna innan de tar slut. Vi hade bättre tur än ett gäng engelsktalande ungdomar som fick sitta på golvet. Det händer att jag sitter mellan vagnarna i trappen när det inte finns plats, men det är ändå bättre än den resa jag plötsligt kom ihåg i går då vi var tre stycken som åkte från Milano i norra Italien till Bari i södra inklämda på en toalett i brist på annan plats.  Det var länge sen men varken den resan eller alla andra jag tillbringat på golvet eller i trappen har avskräckt mig från att resa med tåg. Jag älskade tåg redan som barn.

Italien var länge sen. Inte riktigt lika länge sen är det sen mina barn var små. På den tiden pluggade jag och hade CSN-kort. Priserna på tåget var låga och ännu mer med CSN. Jag brukade åka från Gävle till gammelmormor i Ystad med båda killarna för en spottstyver. Jag valde barnkupé (en hel vagn med både sittplatser och lekpark) och de älskade det. Massor med barn, en fritidsledare eller föräldrar som lekte med dem. Av konduktören fick de en portfölj i papp med kritor och målarböcker och diverse annat att leka med. Allt för att barnen skulle tycka om att åka tåg så att de också skulle fortsätta att välja tåg när de blir äldre. Mina killar åker fortfarande gärna tåg. Då hade SJ en bra barnpolitik.

Nu var det väldigt länge sen jag såg en SJ-vagn med lekpark. Först försvann fritidsledarna, sen portföljerna och till slut också vagnen med lekparken. Att det nu är mycket tråkigare för barnen och att tågfärden inte ska uppmuntra till tågåkande i framtiden är den nya SJ-politiken. Risken att en grinig vuxen förstör hela resan genom att kräva att barnen ska vara tysta är överhängande istället för att man som tidigare samlade alla barn i samma vagn där de kunde ha kul tillsammans.

Det enda som såvitt jag vet är kvar nu är att de åker gratis (eller för en symbolisk summa) och det är ju bra för familjernas ekonomi förstås men inte för SJ:s lönsamhet. Frågan är därför hur länge gratisresorna för barn finns kvar? Direktörerna ska ju ha sina löner och bonusar och staten ska ha sin avkastning. Jag undrar förresten hur någon enda direktör kan göra skäl för de enorma löner och bonusar de får? Det är illa när det är privata bolag men än värre när de är statliga. Är det månne direktörerna som ska konsumera för alla andra som blivit av med sina jobb så att vi håller ”hjulen igång”. Någon måste ju konsumera och om man räknar ihop alla miljoner som går till bonusar i Sverige kan det ju bli en hel del konsumtion.

I dag är det så komplicerat att resa billigt så människor väljer flyg, buss eller bil. För att få en billig tågbiljett ska du vara ute i jättegod tid, eller så ska du ha tid att ägna dig åt budgivning eller så… Sträckan mellan Gävle och Stockholm har länge varit den dyraste i Sverige pga SJ:s monopol. Som tur är har vi Upptåget nu som gör det möjligt att resa utan att planera lång tid i förväg.

Det är inte konstigt att folk väljer bort SJ när det är mycket billigare att flyga. Inte minst är det förståeligt att barnfamiljer gör det. Det är inte bara billigare med flyg. Det går fortare också och barnen tycker ofta att det är mer spännande.  Hur ska SJ vinna tillbaka barnfamiljerna och de framtida vuxna med den politik som förs i dag? En rättvis lönepolitik kan vara en bra början. Använd pengarna som sparas till ett enklare biljettsystem och återinförda lekvagnar.

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *