Jag blir lika upprörd varje gång

Jag vet inte varför jag fortfarande skriver interpellationer ställda till Billström när jag vet att jag mest kommer att vara förbannad när jag går från debatten. Varje gång passar han på att i sitt sista inlägg attackera miljöpartiets politik, på ett eller annat sätt, när han vet att jag inte längre har replikrätt. Det gör mig oerhört irriterad.

Dagens debatt handlade om ersättningsnivåer till asylsökande och att kommissionen anser att de behöver höjas. Migrationsverket har uttryckt att kommissionens förslag är positivt men ställt en del frågor. Billström mer eller mindre sågade förslaget under dagens debatt och menade att först då vi harmoniserat även socialpolitiken kan vi hörsamma kommissionens förslag. Med andra ord kommer ministerrådet, med Sverige i spetsen förmodligen, försämra det nu liggande förslaget. 

Det finns ett antal andra förslag från kommissionen på gång som är riktigt bra ur ett flyktingvänligt perspektiv, men även där har regeringen redan tidigare aviserat att de inte är nöjda med förslagen. Det är onekligen märkligt agerat av en regering och en minister som ständigt poängterar att Sverige har en generös flyktingpolitik att på möten i ministerrådet inte slåss för en högre standard utan istället försöka sänka ambitionsnivån under kommissionsförslagen. Det är inte den bild migrationsministern förmedlar i sina debattartiklar och diverse utspel.

Asylrätten håller på att urholkas i hela EU och Sverige försöker inte ens bromsa den utvecklingen.  Istället driver Sverige i andra sammanhang att vi ska främja mänskliga rättigheter i andra länder. Vi ger bistånd till oppositionsgrupper i vissa länder och till människorättsförsvarare. Vi lär människor vad de mänskliga rättigheterna innebär och att försvara dem. När de som vi själva hejat på sen blir tvungna att fly pga sina aktiviteter i hemlandet är de inte välkomna här. Vi ger en bild av ett demokratiskt Europa där mänskliga rättigheter är självklara. Vi föder hopp om en bättre värld men är inte beredda att stå upp för dem som tvingats knacka på vår dörr. Det är dubbelmoral.

Vi måste rösta bort den konservativa majoriteten i Europaparlamentet och på så sätt få en humanare asylpolitik.

Interpellationsdebatten kan läsas, eller ses, på riksdagens hemsida.

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

3 svar till Jag blir lika upprörd varje gång

  1. Pingback: Jag tackar ja till grön EU-politik « Måndarling

  2. Klas Örnklint skriver:

    Hej Bodil!

    Bra att du ryter åt Billström. Kan tänka mig att han är den typen av människa som tar chansen om han får sista ordet.

  3. Nidhögg skriver:

    Om medmänskliga principer

    Tobias Billström, (migrationsminister), gjorde i dagens, (26/8), DN, ett utspel som närmast kan sägas vara ett sätt att tillmötesgå Sverigedemokraternas partipolitik.

    Han framhåller att vi behöver hårdare krav på invandrarna, genom riktad placering till regioner som kan erbjuda bostäder och arbeten och snabbare omdaning till den svenska kulturen.

    ”Vi är allt för tafatta när det gäller att tydliggöra de krav vi ställer på de människor som väljer att leva här.” ”Den nya växande arbetsmarknaden inom den enklare tjänstesektorn måste tillåtas att växa sig stark.” Är meningar som får mig att tänka på Kalifornien och den, främst, Mexikanska immigrationen där. Vanligtvis arbetar där den första generationens invandrare inom den så kallade enklare tjänstesektorn, sådant som trädgårdsarbete, barnpassning och städning är utmärkande för denna sektor.

    Är det detta han menar, Billström, när han talar om hårdare krav och enklare tjänstesektorn?

    Visst får du komma hit men bara om du lär dig hur vi vill ha det och bara om du jobbar som tjänstejon i våra flotta villor i Danderyd.

    Men visst har han en poäng, herr Billström, med tanke på att vi egentligen inte bryr oss om dem som verkligen behöver komma hit. Det vill säga, de som svälter ihjäl eller dödas på grund av våldsamheter, som exempelvis barnen i Irak eller i Afghanistan, (http://www.youtube.com/watch?v=jFesRfyFrrY ), vi bryr oss i fem minuter, sedan glömmer vi, gud ske lov, alla obehagligheter.

    I samma tidning hittar man en artikel om en nyutkommen bok, ”Välkommen till paradiset”, skriven av Jenny Dielmans. I artikeln kan man hitta följande stycke, ”Den som reser kommer oftast tillbaka precis likadan som förut, medan resemålet har fått ändra karaktär helt, det är folket där som lärt sig nya språk och fått anpassa sin kultur, sitt landskap och sitt sätt att tänka.”.

    I artikeln kan man också läsa om hur tio miljoner passagerare flög från Sverige förra året och att två miljarder människor hotas av vattenbrist samtidigt som golfbanorna hålls gröna med hjälp av konstbevattning i torkans Spanien.

    Vi föröder mangroverträsk och ursprungsbefolkningars möjlighet till upprätthållande av sin kultur genom byggandet av paradisstränder. Sedan tar vi vår kultur dit och förväntar oss att de skall tillfredsställa våra behov.

    Det är lätt att bli cynisk, med ena handen förstör vi miljön och möjligheten för människor att klara sig i sin ursprungliga livsmiljö och med andra handen stöper vi om dem som flyr till hushållsslavar.

    Vi är ta mig fan Sverigedemokrater allihop, varför inte låta dem få fullständig majoritet och skapa en diktatur av gammalt hederligt snitt, då hycklar vi i alla fall inte längre.

    Ingen som någonsin har satt sin fot i ett flygplan har rätt att neka andra fristad från det elände som flygandet skapat.

    Jag vet att jag låter som en rättfärdig skit och…, faktum är att jag faktiskt är en skit i detta sammanhang. Mitt problem är att jag är övertygad om att vi kommer att få se mycket mer av ”folkvandringar” i den närmaste framtiden. Detta innebär också att allt fler vill flytta till en plats där man kan finna en utkomst, eller bara överleva, vilket också innebär att den plats jag och min familj lever på kan komma att hotas.

    Den stora frågan är, skulle jag dela min mark broderligt med inflyttarna?

    Skulle jag riskera mina barns väl genom att dela markens frukter med andra familjer?

    Till en viss gräns skulle jag nog det, först av kärlek till mina medmänniskor, senare av beräknande, trygghet i flertal. Men till slut finns det ändå en gräns för vad en bit mark kan försörja.

    Vad gör jag då?

    Skjuter inkräktare?

    Om mina barns liv hänger på det, skulle jag då använda det våld som jag så hjärtligt avskyr?

    Ja, intellektuellt kan man alltid hitta invändningar, men om jag utgår ifrån min instinktiva magkänsla så, ja.

    Som sagt det är lätt att vara en rättfärdigt fördömande skit, jag gillar inte vad herr Billström förordar ett jävla dugg men han har inte kommit så långt att han kan tänka sig att skjuta inkräktare.

    Så vad skall man göra?

    Skall man införa ett slavsystem med minimala löner för arbeten inom den så kallade ”enkla tjänstesektorn”, införa föresten, det finns ju redan där. Frågan är snarare om man skall rikta invandringen till de områdena i Sverige som är i störst behov av tjänstehjon?

    Det finns inga goda lösningar, men en början skulle vara att vi alla slutade att flyga till länder när och fjärran att vi slutade att exploatera andra människors resurser, att vi slutade att exploatera människor som resurser.

    En annan skulle vara att vi försöker att skapa ett samhälle som är helt och hållet självförsörjande, närproducerande och kretsloppstänkande. Kan vi inte det så är vi stekta i vilket fall.

    Jag är för alla människor och jag är för mänsklig frihet, det vill säga rätten att få bo var man vill och utveckla sig själv efter bästa förmåga. Men denna rätt är också bunden till skyldigheter och dessa är som följer.

    •1. En region får aldrig belastas på ett sådant sätt att dess förmåga att försörja sin population, mänsklig så väl som ickemänsklig, upphör.

    •2. En grupp människor kan aldrig ta sig rätten att hämta resurser från en region till en andra region om detta innebär att bärförmågan i den regionen påverkas negativt.

    •3. En regions resurser skall delas lika mellan regionens invånare.

    •4. Alla handlingar som skadar regionen och på lång sikt hotar regionens miljö är förbjuden, även om detta förbud kommer i konflikt med någon av de andra punkterna.

    Om vi applicerar dessa punkter till vår nation så bryter vi mot varenda en av dem. Men det är ändå inte det som är mest skrämmande. Föreställ dig att vi faktiskt gör allt vi kan för att uppfylla punkterna, hur många av oss kan då leva kvar i detta land?

    Jag har skrivit om detta förut och jag har en känsla av att jag kommer att få tillfälle att återvända hit igen.

    Vårt jordbruk producerar cirka fyra gånger mer nu än vad det gjorde för sextio år sedan, det kallas för den ”gröna revolutionen”. Det är ganska ironiskt faktiskt för den har varit allt annat än grön, faktum är att det handlar om raka motsatsen.

    Genom användandet av kemikalier och konstbevattning samt en extensiv mekanisering av jordbruket har man lyckats att krama ur all växtkraft ur jorden. Problemet med detta är att jorden nu är näst intill steril utan sina kemikalier och skulle inte ge mycket utan dem.

    Säg att vi under de närmaste tio åren varje år minskar produktionen så att den 2018 är nere på samma nivåer som på 1950-talet vad skulle det i så fall innebära?

    Tja, 1950 var vi sju miljoner, vilket är ungefär två miljoner mindre än idag. Men är det realistiskt att tro att vi kan producera lika mycket mat som man gjorde 1950 utan mekaniska och kemiska hjälpmedel?

    Skulle inte tro det, vi talar om självförsörjning på ytterst låg nivå, helt för hand, kanske med hjälp av någon häst, men hur många av våra maskiner är anpassade för att vara hästdragna?

    Okej, men med potatis och rotfrukter kommer man rätt långt och de kräver inte så mycket plats. Var hamnar vi då, kanske på 1800-talet eller till och med 1750-talet?

    Hur många människor levde i Sverige vid år 1800? 2 347 000 cirka, eller nästan sju miljoner mindre än nu, visst Sverige hade genomgått ett och annat krig under sjuttonhundratalet och så vidare och vi ökar faktiskt med nästan tre miljoner under 1800-talet till 5 136 000 vid år 1900.

    Problemet är att det inte spelar någon egentlig roll vilket år man väljer, vår region kan aldrig försörja en befolkning på nio miljoner människor om vi skall odla ekologiskt och närproducerat, ännu mindre då en befolkning på 10 eller 15 miljoner.

    Är det då vettigt att låta ännu fler flytta hit, även om de riskerar att dö i sitt eget land?

    Den respit vi ger dem här varar ändå bara några år och under de åren skall de förnedras genom att passa upp på oss. De kommer hit med en dröm om ett bättre liv för sig och framförallt sina barn, jag önskar att vi kunde ge dem det men det kommer inte att hända.

    Det är så vansinnigt galet så man mår illa av bara tanken, först föröder vi deras länder genom vår livsstil sedan slänger vi igen dörren i ansiktet på dem då de behöver vår hjälp. Vi är alla delaktiga i detta vansinne, tro inget annat, there will be blood…

    http://www.youtube.com/watch?v=C_dF9EjIvsA&eurl

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *