Val 25 november i Katalonien

Jag flyttade till Spanien när Franco dog – trodde jag. Men helt fel – det visade sig vara Katalonien där de talade katalanska (enligt svenska läroböcker ett utdött språk) trots att det varit förbjudet under många år. Mina vänner talade katalanska men skrev på spanska. Deras lärare undervisade muntligt på katalanska men fick inte lära ut det vare sig muntligt eller skriftligt. Jag lärde mig båda språken parallellt och att skifta från det ena till det andra beroende på vem jag pratade med – precis som alla andra katalaner.

1986 blev Spanien medlem i EU. Jag var en ivrig anhängare. Mitt engagemang i frågan handlade om att säkra katalaners, baskers och galiciers ställning mot centralmakten i Madrid. Jag såg EU-medlemskapet som en garant mot framtida militärkupper och kränkningar av minoriteternas rättigheter.

I Katalonien krävs inga fullgoda SFI-betyg för att bli delaktig, att bli katalan. Det räcker med visat intresse för den katalanska gemenskapen för att bli en del av samhället. Det är också en stark anledning till att den rörelse för självständighet som nu sveper över landet (Katalonien) också stöds av många som invandrat både från Spanien och från andra delar av världen. Av de ca 7 miljoner som bor i Katalonien är en mycket stor del invandrade. I Katalonien är också jag lika mycket katalan som alla andra.

I dag lär sig alla att både tala och skriva på katalanska, och på spanska. Katalanerna har under de dryga 30 år som gått sedan demokratin infördes förhandlat sig till självklarheter som rätten till sitt språk men också till ett relativt långtgående självstyre, dock inte beskattningsrätt vilket är något som i ett svenskt perspektiv känns märkligt med tanke på våra kommuners och landstings självklara rätt att ta ut skatt.

Det är dock inte bara skattefrågan som är en grogrund för konflikten med Spanien. Det handlar mycket om det starka motstånd mot katalanerna, det katalanska språket och de katalanska kraven på ändringar i den stadga som reglerar förhållandet till staten som den nuvarande regeringen står för. De ökande kraven på större självständighet möts av regeringen med krav på ”hispanisering” av katalanerna – i sann gammal Francoanda, vilket leder till ännu större krav på självständighet.

Partido Popular, dvs den spanska högerhögern, har egen majoritet. Det gynnar inte samtalsklimatet mellan stat och autonoma regioner. Partido Popular hotar med att stoppa dels folkomröstningen om självständighet och med att Katalonien inte kan bli en ny stat i EU.

Den 25 november är det nyval i Katalonien. President Artur Mas hoppas på egen majoritet för att få ett starkt förhandlingsmandat gentemot staten. Även om valet naturligtvis handlar om all annan politik också kommer det i praktiken att handla om ett val mellan fortsatt väg mot självständighet eller ej. För egen del hoppas jag att de Gröna (ICV) som också driver frågan om folkomröstning inför en eventuell folkvald självständighet ska få ett starkt stöd. Oavsett slutresultatet känner jag mig stolt över att få vara en del i denna historiska tid då katalanerna i demokratisk anda och på fredlig väg söker en ny väg inför framtiden – som del av Spanien eller som en självständig stat.

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.