Sandlådepolitik i terrorismdebatten

Fyra Europaparlamentariker från Alliansen har i SvD (29/01) skrivit en slutreplik som svar på min debattartikel om varför EU inte ska starta ett nytt ”krig mot terrorismen”, med anledning av Parisattackerna och bombningarna i Syrien.

Men istället för att svara sakpolitiskt med argument, väljer alliansföreträdarna att gå till personangrepp mot mig och sprida direkta lögner. Det är tråkigt och synd med tanke på vad som hade kunnat vara en konstruktiv debatt. Eftersom jag inte fick möjligheten att försvara mig på SvD:s debattsida, så skriver jag min slutreplik här.

Både jag och alliansföreträdarna är överens om principen att EU-länder ska vara solidariska och hjälpa när andra länder efterfrågar det, som Frankrike gjorde efter terroristattackerna i Paris. Men medan Alliansen oreserverat tycks vilja ge direkt militärt stöd till Frankrike och koalitionens bombningar i Syrien, menar jag att EU-länderna bör vara försiktiga så att misstagen från det förra ”kriget mot terrorismen” inte återupprepas.

Terrorism i Europa – krig eller brott?
President Hollande kallade attacken i Paris för en krigshandling och förklarade krig mot terrorismen, precis som president Bush efter attackerna i USA den 11 september. Med facit i hand så vet vi att Bush krig inte bara ledde till blodiga konflikter i Afghanistan och Irak, där hundratusentals oskyldiga miste livet. Vi kan också konstatera att problemen med terrorism blev mångdubbelt värre. Och det var ur detta kaos som Al Qaida växte sig starkare i regionen och Daesh senare bildades.

För att EU inte ska göra om misstagen från Bush krig mot terrorismen är det alltså helt avgörande att vi lär oss av historien. Det behövs en djupare analys än den som lades fram av chockade ledare dagarna efter attackerna i New York och Paris.

Förutom rena faktafel, som att det skulle vara ”ställt bortom allt tvivel” att attentatet i Paris var ”organiserat och genomfört av Daesh” och inte organiserat i Paris och Bryssel där terroristerna var bosatta, och rakt av personangrepp, som att jag skulle vara ”blind inför den massaker som pågår”, trots att jag är en av de som tydligt har stått upp för att Daesh förföljelse av religiösa minoriteter kan och bör kallas folkmord, så finns ett grundläggande fel i alliansföreträdarnas argumentation:

De klarar inte av att göra skillnad på Daesh framfart i Syrien, och när personer födda och uppvuxna i Europa begår terrorbrott här hemma.

Å ena sidan – Daesh i Syrien
För att stoppa Daesh i Syrien krävs en politisk lösning på kriget som göder dem. Krigets parter måste lägga egenintresset åt sidan och arbeta tillsammans för att strypa Daesh resurser och skydda civilbefolkningen i de områden som Daesh kontrollerar. Detta arbete pågår just nu kring förhandlingsbordet i de nyss påbörjade fredssamtalen, men oavsett vad fredssamtalen resulterar i, kommer det med allra största sannolikt även att krävas militära medel. Min oenighet med alliansföreträdarna ligger inte där. Istället handlar det om hur man gör det. Att som koalitionen hittills gjort, att bomba Daesh-kontrollerade städer som Raqqa, där också tiotusentals civila finns fångade, riskerar att få katastrofala följder.

Å andra sidan – ’homegrown terrorism’
För att stoppa problemet med ”homegrown terrorism”, det vill säga inrikes terrorism, handlar det istället om att med polisiära medel och förebyggande socialt arbete minska segregation och stoppa grundorsakerna till radikalisering. Det arbetet sker på hemmaplan, i kommuner och stadsdelar, och här har hela Europa en hemläxa att göra.

Avslutningsvis kan jag bara beklaga, även om jag inte är förvånad, att alliansföreträdarna använde sin slutreplik för att kasta paj mot den rödgröna regeringen och mot mig personligen. Jag har inte vid något tillfälle gjort anspråk på att tala för regeringen. Jag uttalar mig för den Gröna Gruppen i Europaparlamentet. Frågan om hur vi effektivt kan bekämpa terrorism i och utanför Europa är alldeles för viktig för att reduceras till ett inrikespolitiskt slagträ. Det är vårt gemensamma ansvar att inte låta våra meningsskiljaktigheter mynna ut i käbbel. När alliansföreträdarna är redo, ser jag fram emot att möta deras argument i sak. Utanför sandlådan.

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *