Ilisudammen.

Förra veckan var jag på ett seminarium i parlamentet om situationen i Hasenkeyf i Turkiet. Hasankeyf är numera en liten by i sydöstra Turkiet men i årtionden var det en regional knutpunkt bland annat för romarriket, perser och osmanska riket. Enligt Unescos världsarvskriterier uppnår Hasankeyf nio av tio kriterier och många arkeologiska fynd och gamla byggnader finns fortfarande kvar i området, men de hotas nu att helt förstöras.

Den turkiska staten har nämligen beslutat att bygga en hydroelektrisk damm vid Tigrisfloden, ett projekt som kallas för Ilisuprojektet. I dagsläget är ungefär 97% av dammen färdigbyggd och när den tas i bruk riskerar mer än 191 byar att svämmas över och det historiska arvet i Hasankeyf begravas under vatten. Cirka 70 000 invånare kan då komma att förlora sina hem, varav majoriteten har kurdiskt ursprung. Den turkiska regeringen menar att de kommer kompensera de individer som kommer förlora sina hem på grund av dammen men fram till nu har nästan hälften av de drabbade byborna inte fått någon ekonomisk ersättning.

Ilisudammen kommer också att leda till förödande konsekvenser för ekosystem i hela området. Det beräknas att upp mot 100 arter kommer förlora sitt naturliga habitat, vilket kommer påverka hela biologiska mångfalden i Tigrisfloden. Officiellt sett kommer Ilisudammen att förse området med vattenkraft men det är också många som menar att den turkiska staten har underliggande anledningar till byggandet av dammen. President Tayyip Erdoğan har tidigare uttalat sig om Ilisuprojektet och menar att den nya dammen kommer att gynna lokalbefolkningen. Men på vilket sätt kommer det att gynna lokalbefolkningen när 191 byar kommer svämmas över,  70 000 människor kommer tvingas lämna sina hem och ett stort historiskt, kulturellt och ekologisk arv kommer att förstöras?

Den turkiska staten har länge försökt att assimilera det kurdiska folket genom att försöka utplåna deras kultur och språk. Många kurder har tvingats lämna sina hem på landsbygden för ett liv i storstäderna, där människor pratar mindre kurdiska och kopplingar till den traditionella kurdiska kulturen är mycket svagare. Den kulturella identiteten följer människan var vi än går och berikar oss. Att den turkiska staten vill radera ett kulturellt och historiskt arv visar på ytterligare ett exempel av den turkiska statens förtyck mot landets kurder.

Dammen förväntas kunna vara användbar i ungefär 100 år men förstörelserna av det ekologiska och historiska arvet kommer aldrig att kunna ersättas. Än har dammen inte färdigställts så det finns fortfarande hopp om att Hasankeyf kan bevaras och att Ilisudammen stoppas. EU som har ett nära politiskt samarbete med Turkiet måste uppmärksamma det som händer i Hasankeyf och kräva ett omedelbart stopp.

Aida Badeli

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *