Mot målet om en kärnvapenfri värld

I veckan diskuterade vi kärnvapenfrågan under en hearing i EU-parlamentets säkerhetsutskott. Hearingen sammanföll lämpligt nog med NATO:s toppmöte i Bryssel där kärnvapen också låg på dagordningen.

En enig panel av experter menade att det vore bättre om kärnvapen inte fanns men att vapnen ändå bidrar till freden genom den så kallade kärnvapenavskräckningen.

Bild från hearingen i SEDE-utskottet

Kärnvapenavskräckning eller den så kallade terrorbalansen innebär att kärnvapenländer undviker att använda sina kärnvapen eller attackera varandra utifrån vetskapen om ömsesidig garanterad förstörelse (engelska: Mutual Assured Destruction eller MAD). Kärnvapenavskräckningen, menar vissa, var det som gjorde att det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen aldrig flammade upp till ett kärnvapenkrig. I panelen var man nu enade om att kärnvapenavskräckning på samma sätt bidrar till freden idag mellan NATO:s kärnvapenländer och Ryssland.

Vi gröna har en helt annan syn på kärnvapen. Vi menar att trots avskräckning, så visar erfarenheterna från kalla kriget – då världen flera gånger med en hårsmån lyckades undvika ett kärnvapenkrig – att riskerna med kärnvapens existens är oacceptabelt höga och att kärnvapen inte har någon plats i arbetet för en fredligare värld. Även fastän ett kärnvapenkrig lyckligtvis aldrig utbröt så var det kalla kriget inte särskilt kallt. Som många fredsforskare påpekat flyttade sig bara konflikterna till andra arenor där supermakterna stödde olika sidor i blodiga krig på andra håll, så kallade proxykrig.

Vi gröna menar alltså att kärnvapen inte nödvändigtvis bidrar till fred eller en säkrare värd, utan att de tvärtom bidrar till osäkerhet och innebär oacceptabla risker för mänskligheten och internationell fred.

Den gröna rörelsen föddes ur rörelserna för miljö, jämställdhet och fred. Insikterna om kärnvapnen inneboende farlighet har funnit med sedan Miljöpartiet bildades. Därför har vi alltid varit en röst för ökad avspänning och kärnvapennedrustning, ett arbete som länge varit en stark del av den svenska utrikespolitiska traditionen.

Vi vill att EU och Sverige ska arbeta i relevanta fora för att göra Arktis och Mellanöstern till kärnvapenfria zoner, vi stödjer helhjärtat det internationella kärnavtalet med Iran som syftar till att hindra Iran från att skaffa kärnvapen. och som ett komplement till ickespridningsavtalet NPT har vi har omfamnat arbetet med FN:s konvention för ett förbud mot kärnvapen som en viktig del i arbetet mot en kärnvapenfri värld.

Miljöpartiet vill också att Sverige ska bli ett av de första EU-länderna som undertecknar FN-konventionen om ett förbud mot kärnvapen. Inte för att en svensk underskrift skulle leda till en ensidig nedrustning övernatt, såsom kritikerna lätt låter påskina, utan för att konventionen i praktiken kan bli ett av de bästa påtryckningsmedel som länder utan kärnvapen kan få för att sätta tryck på kärnvapenländerna. Världen får inte stilla se på när kärnvapenländerna moderniserar sina arsenaler och fler försöker skaffa kärnvapen. Vi måste hitta nya sätt att gradvis vända utvecklingen och återstarta arbetet för kärnvapennedrustning och en kärnvapenfri värld.

Efter påtryckningar från USA har frågan om en svensk underskrift lagts i en utredning av den rödgröna regeringen. Socialdemokraterna är splittrade medan Miljöpartiet och Vänsterpartiet är för en underskrift. Oppositionen säger nej till en underskrift eftersom de befarar att det skulle stänga dörren ytterligare för ett svenskt NATO-medlemskap i framtiden.

Hur vi som ett militärt alliansfritt land ser annorlunda på kärnvapenavskräckning var en av mina inlägg poänger i debatten i säkerhets- och försvarsutskottet igår.

Hela hearingen med efterföljande debatt i EU-parlamentets försvars- och säkerhetsutskott ser du här (från ca 10:30 in i klippet)

MER LÄSNING

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *