Ryssland, Trump & Brexit – militariseras EU nu?

Nyligen höll NATO sitt toppmöte i Bryssel. Där träffades statscheferna och försvarsministrarna för de 29 NATO-länderna för att diskutera försvarsutgifter, kärnvapenparaplyer, missilförsvar, terroristbekämpning och mycket annat. Men det är inte bara Rysslands folkrättsstridiga agerande i Ukraina som satt griller i huvudet på Europas ledare. Brexit har öppnat upp för EU-kommissionens förslag mot en militarisering av EU-budgeten och ett gemensamt EU-försvar. 

Lägg till det den amerikanske presidenten Donald Trumps krav på att de andra medlemmarna ska öka sina försvarsutgifter. Men det är inte bara den amerikanske presidenten som utmanar den rådande ordningen. 

Trump utmanar den transatlantiska länken

Trump anser att européerna betalat för lite för sin egen säkerhet och förlitat sig på att amerikanska säkerhetsgarantier mot Ryssland. Om inte de europeiska NATO-länderna når upp till NATO:s mål om nationella försvarsutgifter motsvarande 2 procent av BNP kanske USA drar sig tillbaka eller kanske rentav lämna NATO, har presidenten antytt. 

Det skulle så fall innebära slutet på den säkerhetsordning som gällt i Europa sedan mer än 70 år tillbaka, slutet på NATO som vi känner det och den så kallade transatlantiska länken, försvarssamarbetet och de ömsesidiga säkerhetsgarantierna mellan Västeuropa och USA. Med tanke på Trumps kontroversiellt mjuka förhållning till den ryske presidenten Vladimir Putin, vars maktambitioner inte utesluter militärt våld för att flytta gränser, ser många i Europa och Västvärlden på ett sådant scenario med skräck.

EU stärker kopplingarna till NATO

Samtidigt som NATO-mötet påbörjades besökte EU:s höge utrikesrepresentant Federica Mogherini EU-parlamentets utrikesutskott för att diskutera EU-kommissionens förslag till pengar för försvarsutgifter i EU-budgeten, reformer som vi gröna varit starkt kritiska till.

Att förslagen om att militarisera EU-samarbetet kommer nu är ingen slump. I takt med ett militärt rustat och alltmer aggressivt Ryssland, och en amerikansk president som man inte vet om man kan lita på, har Europa börjat rusta upp, dels för egen del, dels för att inte äventyra relationen till USA och NATO-samarbetet. Och när regeringar runtom i Europa nu ser sig om efter finansiering till ökade försvarsanslag har man alltså vänt sig till EU.

Kopplingarna mellan EU och NATO blir allt fler. Parlamentet röstade t.ex. nyligen för att EU:s medlemsländer ska sträva efter att nå NATO:s tvåprocentsmål, trots att flera medlemsländer inte ens är medlemmar. I parlamentets initiativbetänkandet om EU:s relationer till NATO som nyligen antogs i Strasbourg, slås också fast att samarbetet mellan EU och NATO, både i det löpande arbetet men också i form av gemensamma insatser ska stärkas. Ett exempel är militär mobiliteten ska underlättas, det vill säga att EU genom regelförenklingar och förbättrad infrastruktur ska göra det enklare för NATO-trupper att snabbt röra sig genom Europa vid en fredsinsats eller krissituation. Mobiliteten ses också som ett sätt att öka avskräckningen mot Ryssland.

Efter Brexit-omröstningen: Federalister vädrar morgonluft

EU brukar beskrivas som ett fredsprojekt. Visserligen har unionen sedan länge en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, men den är långtifrån heltäckande och har inte berört det territoriella försvaret av Europa, utan snarare internationella fredsinsatser i forna Jugoslavien och Afrika. Makten över den hårda delen av utrikes- och försvarsfrågorna det vill säga garanterandet av säkerheten och relationerna med omvärlden har alltjämt legat kvar hos medlemsländerna själva. De är del av statens kärnuppgifter, hårt knutet till suveräniteten, det vill säga något man själv vill besluta om.

Därför har EU från början varit en civil union som byggt freden genom ökad handel och utbyte mellan medlemsstaterna, en så kallad liberal fred, som fungerat för att svetsa samman en kontinent präglad av en historia full av krig och konflikter. Det var med den bakgrunden som EU fick Nobels fredspris för ett par år sedan – som världens mest framgångsrika fredsprojekt.

Det har dock alltid funnits en del av EU:s ledare som hållit idén om ett Europas Förenta Stater vid liv. Drömmen om en Europeisk superstat i form av en federation med nationalsång, gemensam valuta och gemensamt försvar skulle göra EU till en stormakt, menar man. Planerna på en EU-armé har dock alltid stoppats av EU-medlemmar som inte velat se samarbetet militariserat, och trots att möjligheten att skapa ett gemensamt försvar visserligen finns inskriven i EU-fördraget, har frågan aldrig riktigt varit på bordet. Länder som Storbritannien har ansett att säkerheten bör skötas av NATO och stater som Sverige och Österrike som värnat sin alliansfrihet har satt stopp. Så har det alltså sett ut. Fram tills nu.

I och med Brexit försvinner den största motståndaren till ett EU-försvar. Lägg till det ett försämrat säkerhetsläge och en oberäknelig president i Vita Huset så har plötsligt förslag som tidigare varit otänkbara blivit möjliga.

Kommissionen vill gå mot ett EU-försvar

Än så länge har inte kommissionen föreslagit någon EU-armé eller gemensamt EU-försvar rakt av, det skulle med all säkerhet stoppas med veto i ministerrådet. Istället föreslår man en gradvis militarisering av EU:s budget och ett ökat militärt samarbete. Vissa delar är logiska och vettiga även ur grön synvinkel, såsom ett stående högkvarter för EU:s fredsinsatser eller utökat samarbete vad gäller framtagning av försvarsmateriel (så kallad pooling and sharing). Vi har heller inte motsatt oss att de EU-länder som vill samarbeta under mer ordnade former får göra så under EU-paraplyet genom det permanenta strukturerade samaretet, PESCO.

Men att stora pengar i EU-budgeten läggs på försvarsutgifter, att Europeiska försvarsbyrån föreslås förvandlas till att alltmer likna ett europeiskt försvarsdepartement och att EU:s utrikesfonder som ska användas till utvecklingsbistånd, grannskapspolitik och demokratifrämjande nu styrs om till att stötta militärt kapacitetsbyggande i tredjeländer, är inget mindre än ett paradigmskifte. Det som förut var otänkbart är nu på väg att bli verklighet: vi går mot ett alltmer militariserat EU.

I nästa inlägg skriver jag om gröna gruppens alternativ till utvecklingen ovan.

/Erik Apel, assistent till Bodil Valero med ansvar för försvars- och säkerhetspolitik

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.