Ett år efter folkomröstningen i Katalonien

Det var ett år sen. En dag jag aldrig någonsin kommer att glömma. En dag när jag förlorade all tro på den spanska statens förmåga att lösa de konflikter och problem landet stod, och står, inför på ett civiliserat sätt. En dag när jag också förlorade tron på att EU-medlemskapet gör skillnad för Europas minoriteter, att EU är garanten för alla medborgares lika värde och rättigheter.

Som internationella gäster hamnade jag och andra parlamentsledamöter mitt i smeten: förberedelserna, folkfesten, förväntan, beslutsamheten, osäkerheten, rädslan, glädjen, våldet, sorgen, smärtan, efterarbetet och analysen.Trots polisinsatsen en dryg vecka innan mot det katalanska finansdepartementet kunde jag inte föreställa mig den massiva polisinsatsen som drabbade hela Katalonien. En insats som verkade ha särskilt fokus på små orter på landsbygden med längre avstånd till vårdcentraler. Ett sammanträffande?

Jag kände mig som en idiot som inte hade förstått vad den spanska staten var kapabel till trots att jag följt landet i 40 år. Precis som många andra utlänningar hade jag gått på myten om den mjuka övergången till demokrati i Spanien som såldes till omvärlden på 70-talet och som jag trots alla varningstecken ville tro att det fanns någon substans kvar i. 1 oktober 2017 insåg jag att jag haft helt fel.

Spaniens övergång från diktatur handlade inte om försoning. Det var ett val med kniven på strupen mellan fortsatt diktatur eller att acceptera en konstitution som utarbetats av den forna regimen. Den s.k. amnestilagen innebar inget annat än en överenskommelse om att aldrig mer prata om det som varit. Som en konsekvens av det är Spanien, efter Kambodja, fortfarande det land i världen med flest ouppgrävda massgravar och inte någon enda krigsförbrytare har dömts. Att nationalhymnen blev utan text för att inte längre förknippas med Francotiden har hjälpt föga. Nu skanderas texten flitigt vid allehanda högerextrema demonstrationer runtom i landet. Fascisthälsningar är vanligt förekommande och t.o.m. den spanska poliskåren demonstrerar tillsammans med de allra mest extrema.

Statsapparaten är korrupt, domstolsväsendet likaså. Politiska ledare och artister sitter i fängelse eller är i exil. Pressfriheten är under attack och yttrandefriheten kraftigt begränsad. Fascismen dog aldrig i Spanien om någon trodde det. Den låg bara och lurpassade. Det handlar i slutänden inte om Spanien mot Katalonien eller Baskien. Det handlar om Spanien som konstruktion eller statsbygge.  Den nya socialistiska minoritetsregeringen kommer tyvärr få det mycket svårt att uträtta något. Den så omhuldade konstitutionen sätter stopp för alla försök till förändring.

Bodil Valero

JA-sidans sista kampanjevent
Kvällen innan omröstningen

 

Träff med katalanska regeringen. Samtal med regeringsrepresentanter om deras planer och eventuella reservplaner.

 

Vallokal. Vi anländer vid 8.00. Folk har köat redan i flera timmar för att få rösta. En madrass bärs ut. De första rapporterna om polisinsatser börjar komma.

 

Polisen kommer. Den katalanska polisen kommer och talar om vad som gäller, dvs att deras uppdrag är att stoppa omröstningen med respekt tagen för människors säkerhet, som är polisens primära uppdrag. Vi får alla uppge våra namn. Därefter lämnar de salen men finns kvar ute på gatan för att kunna medla om den spanska polisen kommer. Ännu har ingen röstning påbörjats pga störningar på nätet.

 

Kö från ca 6 på morgonen till 11
Först vid 11-tiden fick lokalen med hjälp av frivilliga igång alternativa nät för att kunna genomföra valet utan risk för dubblering av röster.

 

Första rösten. De äldre gick först i kön.

 

Som en av de första fick denna gamla dam, som ju alltid har röstat, och som väntat sedan arla morgon trots rädslan för polisen komma in. Hon var så trött men nöjd när hon gick därifrån.

 

Brandkåren agerar vakter. Medan vi besöker samhället som drabbats för att höra invånarnas berättelser går larmet att ett 40-tal polisbilar är på väg tillbaka. Alla mobiliseras till skolan där vi befinner oss. Först på plats är brandkåren. Här i samtal med katalanska polisen.

Filmen visar hur polisen slår till mot en vallokal jag besökte i Sant Joan de Vilatorrada.

Israelisk ledamot som visar upp en förbjuden gummikula.
På ”hemmaplan” i Solsona. Alla infarter till röstlokalen barrikaderade med traktorer, skördetröskor mm. Vid 17-tiden stängdes lokalen när larmet gått att polisen var nära.
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentarer inaktiverade.