Häromdagen var det 28 år sedan. Det känns som om det var mycket längre sen. Jag befann mig hemma hos en norsk kompis som hade TV i en liten by i de katalanska bergen– vilken lyx. Själva hade vi varken el eller rinnande vatten inomhus. Jag saknade det faktiskt inte och valet var mitt. Ingen tvingade mig att bosätta mig i ett gammalt hus mitt ute på landsbygden. Vi som bodde i huset umgicks på kvällarna, spelade kort och spel. Den som förlorade fick diska. Jag blev väldigt bra på att spela kort under den perioden. En förmåga jag helt glömt nu när jag har diskmaskin.
Hur som helst var det en trevlig kväll eftersom de visade roliga gamla filmer. Det var nog bara norskan och jag som uppskattade dem. Alla andra var nervösa och pratade om att packa väskorna, bad oss ringa våra föräldrar etc. De förstod att något inte var rätt – men norskan och jag som vuxit upp i demokratiska länder utan risk att militären plötsligt tog saken i egna händer var oerhört naiva och tog inte de andra på allvar. Jag minns inte i vilken ordning allt hände men kungen talade – jag fattade inte ingenting. Min spanska var inte särskilt väl utvecklad ännu men katalanerna i min omgivning lugnade ner sig.
Morgonen efteråt kunde vi på samma TV och i tidningarna se stridsvagnar på gatorna i den närmsta staden Lleida och hur polisen sköt inne i parlamentsbyggnaden. Vissa poliser hoppade ut genom fönstren när de förstod vad de var med om. Polisen – Tejero hette kuppmakaren – och de militärer som stödde honom hamnade så småningom i finkan och kungen, som avvärjde kuppen, fick hjältegloria. Som han fortfarande har kvar.
Här i Sverige tar vi demokratin för given och vårdar den inte alltid särskilt väl. För några år sedan organiserade jag ett ungdomsutbyte med 30 svenska och 30 kanariska ungdomar. En av dagarna tillbringade vi i Gävle kommuns festsal, där vi brukar ha fullmäktige. Kommunalrådet hälsade välkommen och pratade om den kommunala demokratin. Därefter började grupparbeten med bl.a. tema demokrati. Skillnaden var slående mellan hur de svenska ungdomarna uppfattade demokratin och hur de spanska gjorde det. De svenska ungdomarna (15-åringar) visste knappt vad ordet demokrati betydde medan de spanska var klara förespråkare av demokrati och väl insatta i både den parlamentariska demokratin och den deltagande demokratin. De har levt med berättelserna om inbördeskriget, diktaturen och sen kuppförsöket. Jag undrar om våra ungdomar lärde sig att demokrati inte kan tas för given och att den måste vårdas.
