Äntligen är även svensken Roland Larsson som varit Farcs gisslan i snart två år fri. Enligt uppgift var han den sista utländska gisslan som var kvar. Men vad händer nu med alla de colombianer som fortfarande är i fångenskap. Kommer omvärldens påtryckningar att upphöra nu när alla är släppta?
I årets utrikespolitiska debatt ifrågasatte jag regeringens agerande i två fall. Det ena var Roland Larsson som trots tidigare försäkringar till mig i bl.a. en interpellationsdebatt ännu inte var frigiven. Det andra Dawit Isaak i Eritrea som riksdagens ledamöter ännu en gång i dagarna skickat en vädjan till Etiopien om.
Citat från debatten: ”Det vore kanske en bra idé att skicka till exempel Urban Ahlin till Eritrea för att få loss Dawit Isaak, den svenske journalist som har suttit i fängelse där så många år och som nu dessutom är sjuk. Vi ska kanske också skicka Urban till Colombia för att få loss den svensk som sedan två år tillbaka sitter fången hos Farcgerillan och som också är sjuk. Han har förmodligen drabbats av en stroke och behöver komma därifrån. Hur går det med den svenska diplomatin i de fallen? Utnyttjar vi verkligen den potential vi har att med hjälp av diplomatin både göra världen bättre och hjälpa svenskar i nöd i andra länder, eller är det så att vi ska förlita oss på den rödgröna oppositionen?”
Såvitt jag förstått av tidningarna har Roland Larsson frigivits utan att lösen behövts betalas och i samarbete mellan den svenska ambassaden och de colombianska myndigheterna. Undrar vem som gjorde mest? Men frågan kvarstår. Hur blir det nu med resten av gisslan och hur blir det med arbetet för fred i Colombia? Farc är försvagat – det är uppenbart – men freden är inte bara beroende av Farc. Myndigheternas kränkningar av de mänskliga rättigheterna fortsätter. Korruptionen fortsätter. Paramilitärer finns kvar. Hatet är stort och försoningen avlägsen. Det kommer att behövas ett gigantiskt arbete och stort stöd från omvärlden för att nå en verklig fred i Colombia.
