Var frågan för ett seminarium jag var på i går i Sundsvall. En väldigt berättigad fråga i en del av landet där befolkningen minskar, dvs. hela Norrland. Vi som var där kom från Norrlands kommuner, regioner, riksdagsledamöter. Det var tjänstemän, företagare, politiker, bra föredragshållare och bra diskussioner.
Globaliseringen lyftes fram med exempel från det kinesiska undret i jämförelse med våra gamla industrier på fallrepet. Och Kina är naturligtvis en jättemarknad men inte ett med ett ord nämndes det kinesiska undrets baksida med brott mot de mänskliga rättigheterna, dödsstraffen, diskrimineringen av de etniska minoriteterna, etc. När vi diskuterar pengar och utvecklingsmöjligheter ”glömmer” vi lätt, eller ”ursäktar” vi lätt det Kina vi tidigare brukade kritisera. Det är ju där tillväxten finns för tillfället och då får väl moralen och solidariteten stå tillbaka kanske. Men globaliseringen är ju inte bara Kina förstås. Det finns länder som sköter sig bra eller bättre.
Migrationsministern tog upp den stora potential de nya svenskarna är för vår del av landet. Behovet av arbetskraftsinvandring och personal med den kompetens som krävs och som ju inte alltid finns i landet. Läkare, datakommunikation etc., men också inom servicenäringarna. Det är långt ifrån alltid som jag och migrationsministern är överens. Undantaget är just den här frågan. Vi behöver arbetskraftsinvandring och den är en del av svaret på hur vi ska lösa problemet med befolkningsminskningen i Norrland. Jag höll inte med om att det var onödigt att den Rwandier han träffat på ett företag i Norrlands inland skulle behöva ta omvägen över en asylansökan för att få stanna i Sverige när han kunde ha sökt som arbetskraftsinvandrare istället. Jag utgår från att de som kom till Sverige från Rwanda i första hand var just personer som sökte skydd – inte arbete – och förstår inte hur han kunde använda det som exempel. Det lät bara dumt och okunnigt.
Det här var ju inte första gången vi diskuterar hur vi ska utveckla vår del av landet eller hur vi ska stötta småföretagandet – och därmed också mildra beroendet av ett antal stora näringar. Det är hela tiden nya trender och vi hoppar glatt på dem alla. Ena dagen är det IT-teknologin, andra dagen är det utökade arbetsmarknadsregioner och den tredje ökad handel. Under lång tid har vi trott att vi löser alla problem genom att luckra upp strandskyddet och erbjuda stockholmarna havsnära boenden på pendelavstånd.
Vi som ska vara med och besluta lyssnar, läser, diskuterar och slår våra kloka huvuden ihop och så hänger vi ändå på den senaste trenden och hoppas att just den ska vara förlösande för vår landsände. Därför var det befriande med Lotta Grönings inlägg där hon slog hål på hela det upplägget. ”Vi vet ingenting” om hur framtiden blir hur mycket vi än gissar. Vi vet inte hur de som i dag är unga kommer att vilja forma samhället eller vilka framtidens jobb är. Det är en oerhört föränderlig värld vi lever i och den går inte att inlemma i kända strukturer. Och då tittar man sig omkring i salen och hittar ett ungdomsalibi, tillika en av talarna som skulle berätta om hur vi ska få ungdomarna att stanna. Vilket han i och för sig inte gjorde. Han berättade för oss att de kommer att flytta härifrån men att några kanske flyttar tillbaka. Jag tycker inte att han har 100 % rätt. Jag känner en hel del som faktiskt stannar. Många utav dem är andra generationens invandrare.
