Fick i går bekräftat av ännu en källa att den uppgift jag fått från Burundi att det plan med tvångsavvisade flyktingar som lämnade Sverige den 20 oktober var på vippen att skjutas ner vid framkomsten. Myndigheterna visste inte att det var på väg och tog det av förklarliga skäl som en attack av en främmande makt. Inte konstigt att det var stort polispådrag när flyktingarna kom fram enligt de uppgifter vi fick redan dagen efter ankomsten. Vi fick veta att de varit tvungna att slå sig igenom mängden poliser. Vad som sedan hände med dem vet vi inte förutom en journalist som tillbringade sin sista tid i Sverige på förvaret i Gävle. Han har lyckats kommunicera med sina svenska och burundiska vänner i Söderhamn som försåg honom med pengar och telefon innan han reste. Han har nu flytt vidare till Rwanda och är förhoppningsvis i säkerhet.
Samtidigt som vi skickar tillbaka burundier demonstrerar andra i diasporan runtom i Europa då den nuvarande presidenten besöker olika länder. Det som svenska myndigheter kallar ett säkert land känns allt annat än säkert för de burundier som flytt eller som tvingas återvända. Det var inte heller tillräckligt säkert för de svenska poliser som släppte av flyktingarna och sen själva snabbt gav sig av till det säkrare Nairobi istället. En stad som annars brukar betecknas som en av de farligare i världen.
I går hölls ett seminarium om migrationspolitik i Stockholm. Flera forskare från olika länder var där och på slutet även migrationsministern som först fick en massa beröm för sin och Sveriges positiva syn på migration ända tills det blev uppenbart att när det gällde asylrätten så var han lika iskall som vanligt. Det kändes bra att det inte var jag som inledde vare sig debatten om skyddsbehov eller regularisering med honom den här gången utan att det kom från forskare och publik. Tack! I dag träffade jag Migrationsverkets generaldirektör och han är om möjligt ännu kallare inför de trauman människor drabbas av i Sverige pga den hårdnande attityden mot icke-svenskar.
Det var plenifri vecka förra veckan, dvs. en vecka vi inte behöver befinna oss i riksdagen. Däremot var det knappast ledigt. Regeringen fick för sig att presentera en liten nätt proposition om asylprocedurs- och skyddsgrundsdirektivet på över 500 sidor. Motionstiden är som alltid två veckor och sista motionsdag 30 oktober då all vår personal var ledig. Tack Sofie och Maria som gick till jobbet och såg till så att texten blev klar och inlämnad i tid medan jag försökte dirigera jobbet från tåget och bussen på väg till det sedvanliga besöket i Småland på Allahelgona. Varför lägga en jätteproposition just när tanken är att riksdagsledamöterna ska hinna med att vara ute och jobba i valkretsen och när det dessutom är långhelg? Regeringen kanske inte ville att vi skulle ha tid att reagera helt enkelt. Men vad hade en vecka extra gjort med tanke på att direktiven skulle ha varit genomförda i svensk rätt redan 2006 respektive 2007? De är ju redan flera år försenade.
