I går var det interpellationer mot Billström på gång. Jag deltog i både en om de kristna i Irak och den jag själv skrivit om utvisningar till svaga stater. Eftersom jag under veckan varit i kontakt med flyktingarna från Burundi och fått en berättelse skickad till mig om vad som egentligen hände under utvisningen hade jag svårt att hålla mig till ämnet för själva interpellationen. Jag är nämligen så oerhört upprörd över hur svenska myndigheter behandlar människor. Det är inte brottslingar det handlar om. Det är personer som fått avslag på sina asylansökningar. Att då sitta med handfängsel och bundna fötter kopplade till midjebälten utan mat i 22 timmar och bara vatten med bästföredatum september 2008 är inte acceptabelt. Därefter polisuppbådet och den allmänna kalabaliken på flygplatsen. 3 befinner sig nu i Rwanda, 1 på gränsen till Tanzania och de övriga vet de inte var de befinner sig.
Den som vill läsa själva interpellationsdebatten kan hitta den på riksdagens hemsida. Protokoll för 10 november.
http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=101&bet=2009/10:26#anf68
Inte blir det mindre deprimerande när man hör om det som sker i Vellinge. Vad är det som händer i Sverige?
Men när jag tänker på hemmet för ensamkommande barn som jag besökte i Söderhamn i våras där jag fick höra att människor också protesterat innan barnen väl kom dit och att uppfattningen nu är en helt annan så tänker jag att det är inte kört trots allt. Inte ens i Vellinge.
