I går hade vi 159:e manifestationen för de papperslösa på Mynttorget i Stockholm. Ingen vet exakt hur många de är. Ingen forskning finns såvitt jag vet om orsakerna till att de hellre gömmer sig än åker hem vid ett avslagsbeslut men det räcker i princip att använda sig av sunt förnuft så förstår man det. Jag har full förståelse för att man hellre gömmer sig i Sverige än återvänder till t.ex. Kongo som Margot Wallström, numer FN:s ansvariga för arbetet mot sexuellt våld i konflikter, kallar för världens våldtäktscentrum. Dit skickades bl.a. Lys och hennes dotter från Söderhamn ännu en gång trots att de inte har någonting att komma tillbka till. Lys kom tillsammans med sin mamma när hon själv var ett barn. Mamman är kvar i Sverige.
I går pratade jag också med de burundiska flyktingar som utvisades i oktober förra året och som nu befinner sig i Uganda som papperslösa där istället för papperslösa här. Hade de vågat stanna kvar i Burundi hade de naturligtvis gjort det. Det tog inte lång tid innan de hade flytt vidare. De söker istället asyl i Uganda nu men chanserna att få det är små eftersom de redan ansetts vara icke-skyddsbehövande i Sverige. Att de sökts upp av burundisk säkerhetstjänst i Uganda kanske talar för deras sak. Man får hoppas det.
I Tanzania gör de istället tvärtom. De gav nyligen papper till 162 000 burundier som befunnit sig länge i landet. Inte bara papper förresten – utan medborgarskap. Ett föredöme för världen. Men tänk att Sverige skickar de få burundier som kommit hit tillbaka när Tanzania ger burundiska medborgare medborgarskap eftersom de inte kan återvända till sitt hemland. Det är något som verkligen inte stämmer.
