Har fått sköta jobbet på distans sen 25 januari känns det som. En tid då oerhört mycket hänt i synnerhet i Nordafrika. Förutom besöken i Spanien och Västsahara har jag också hunnit med att åka till de svenska trupperna i Afghanistan (som jag inte hunnit blogga om).
Nu befinner jag mig i Riga efter ett 4 dagar långt besök i Moskva. Frågan om flygförbudet och det som därefter hänt har vi diskuterat flitigt med parlamentariker, journalister, försvarsmakt, NGO:s etc. Tandemparet Putin och Medvedev hamnade för första gången offentligt på kollisionskurs när Putin kallade alliansens agerande för ett korståg. Ryssland anser att alliansen övertolkar FN-resolutionen – som ju är ovanligt tydlig och tillåtande – och har begärt ett stopp för bombningarna.
Långrandiga svar är en kort beskrivning av våra möten förutom i ett fall och det var när jag frågade om det också förekom en diskussion om klimatpåverkans konsekvenser för säkerhetspolitiken. Fick ett svar på någon halvminut som gick ut på att klimatpåverkan är viktig men att andra får ägna sig åt den. Ryssland som nation är i ett annat skede.
Ett möte med en ledamot från försvarsutskottet var riktigt ruggigt. Han ägnade ca 40 minuter åt att klaga på oss, på våra tidningar etc. Bl.a. kan tidningar vara ett säkerhetshot och svenska tidningar skriver bara dåliga saker om Ryssland. Med tanke på Rysslands inställning till händelserna i Libyen frågade jag honom vad han anser om att Ryssland faktiskt exporterar vapen till Libyen och om han inte tyckte att det också innebar ett visst ansvar. Ni exporterar också vapen och om man exporterar vapen vet man att de kan användas, var hans svar. Så sant så – och ännu ett argument för att inte exportera vapen alls.
På gårdagens middag i Riga satt jag vid samma bord som Lettlands ÖB. Vi hade mer gemensamt och hade dessutom samma uppfattning om både gasledningen i Östersjön som vikten av att upprätthållandet av flygförbudszonen i Libyen ska ske i nära dialog och samarbete med Arabförbundet för att inte förlora legitimitet.
