Har haft bloggsemester i lite drygt en månad. Inte p.g.a. brist på händelser att skriva om. Däremot har jag haft brist på tid. Var den tog vägen vet jag inte riktigt.
I dag på 25-årsminnet av Tjernobyl då jag skolkat från riksdagsgruppens budgetmöte och istället deltog i aktiviteter i Gävle träffade jag en vän från Syrien, den kurdiska delen, och passade på att ta ett snack med honom om händelserna i Syrien. Det är ju lätt att skena iväg och kräva än det ena än det andra av regimen men dumt att göra det utan att ta reda på vad syrierna själva tycker och tänker.
Min vän hade tyvärr inga lösningar att komma med. Han menade att det enda möjliga är att presidenten avgår men att presidenten inte kommer att göra det. Han har ingenstans att ta vägen och han ser ju hur Gaddafi klamrar sig kvar ännu och kanske vinner spelet så varför inte chansa? I övrigt menade han att Syriens regim är värre än Gaddafi, men att en skillnad är att den syriske presidenten är smartare – eller inte ansedd som lika galen. Syrierna väntar på att Arabförbundet ska reagera. Det borde de göra med tanke på att de inte gillar Syriens band till Iran. Det finns inte heller någon återvändo, för många har dött redan, men i Syrien har demonstranterna till skillnad mot i Libyen inga vapen. De är inte organiserade utan liknar mer upproren i Tunisien och Egypten. Min vän vill inte ha krig med alla dess konsekvenser det får för både människor och miljö men tror att det kan komma.
Min vän sa också att befolkningen hade hyst ett visst hopp till den nye presidenten eftersom han studerat i Europa och har europeisk fru. För kurdernas del har han t.ex. undertecknat det dokument som ger kurder möjlighet att få medborgarskap – men i praktiken fungerar det inte när de kommer och ansöker. De är lika ickeexisterande som förut, dvs. inte ens statslösa, bara oregistrerade. En annan syriska på Tjernobyldemonstrationen uttryckte det som så att hoppet nu står till att frun övertalar honom om att lämna över makten.
Det pågår demonstrationer också i den kurdiska delen men de har inte slagits tillbaka av stridsvagnar. Eventuellt beroende på att kurderna bara begär reformer, inte presidentens avgång. För vem vet vad eller vem som kommer istället, resonerar de. Folk är också rädda för att muslimska brödraskapet ska komma istället men efter den utrensning regimen genomförde för ett antal år sedan är de mycket svaga.
Själv tänker jag på vad Sverige kan eller bör göra och med tanke på vår utrikesministers ovilja att göra något utan att det är samordnat med EU först borde han kanske börja med att föreslå EU att säga upp de partnerskapsavtal som ingåtts med Syrien och som också alla partier i Sveriges riksdag ställde sig bakom i ett hopp att vi på så sätt skulle kunna påverka situationen för de mänskliga rättigheterna i en positiv riktning. Det måste till mycket tydliga signaler från världssamfundet att det som sker inte passerar obemärkt och att det får kännbara konsekvenser. Problemet är att Syrien förmodligen inte kommer att lyssna. Kanske frun är lösningen trots allt.
