I dag skulle jag rest till de västsahariska flyktinglägren i Tindouf i den algeriska delen av Saharaöknen men jag ställde in resan pga de kidnappningar som inträffade där i förra veckan. Onödigt att utmana ödet och med tanke på den svenska tysta diplomatin kan det ju ta tid innan man får hjälp om något skulle hända. Att situationen för västsaharierna ännu inte lösts är en skam för världen. Att Sverige bidrar genom att inte vilja erkänna Västsahara likaså. FN-spåret gäller säger Carl Bildt och UD men samtidigt ser vi oroväckande glidningar i EU-politiken och Sverige har ju enligt Bildt bara en röst i världen, dvs. EU:s. Oroväckande.
I går röstade UNESCO igenom att ge Palestina fullvärdigt medlemskap. 107 medlemmar röstade för, 14 emot och 52 röstade inte alls. Bland de som röstade för var Frankrike, Brasilien, Ryssland, Kina, Indien och Sydafrika. Sverige, USA, Kanada och Tyskland röstade emot. Storbritannien avstod från att rösta, enligt mediarapporteringen. Ingen enhetlig EU-röst där inte. Att Sverige tillhör den väldigt lilla grupp av länder som röstade emot är skamligt. Av vilken anledning använde vi plötligt vår egen röst i en fråga där vi snarare skämmer ut oss när vi så sällan använder den annars?
Enligt gårdagens radionyheter var det utbildningsminister Björklunds röst som avgjorde i det här fallet men sen när är han Sveriges utrikespolitiska röst i förhållande till mellanstatliga organisationer kan man fråga sig. Det här är i högsta grad en utrikespolitisk fråga och jag känner mig väldigt övertygad om att någon form av samordning har skett på regeringskansliet. Utrikesdepartementet med Carl Bildt som ansvarig minister kan knappast svära sig fritt från att ha godkänt valet att rösta nej.
Det är ju inte första gången det händer. Vi ville inte skriva under tilläggsprotokollet till konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, vi motarbetade förbudet mot klustervapen och vi gick i bräschen för att börja deportera människor till länder där de återvändande riskerar att utsättas för fortsatt förtryck. I fråga efter fråga solkar vi ner Sveriges tidigare goda rykte.
Vad är det som hindrar oss att vara rakryggade och stå upp för folkrätten, bl.a. alla folks rätt till självbestämmande, alla mänskliga rättigheter, nedrustning etc? Fattar de inte på UD att vi faktiskt skämmer ut oss gång på gång. Men kanske går det inte att vara rakryggad när huvudintresset i våra internationella relationer verkar vara hur mycket vi ska kunna sälja till de andra.
Jag skäms över Sveriges agerande!
