Det är snart EU-val, och vi alla lovar brett vad just deras parti ska genomföra om det kommer till makten, trots att vi alla vet att ingen får egen majoritet utan blir tvingad att kompromissa med övriga.
Vi lever i en mycket orolig tid i världen, med klimatpåverkan som riskerar att totalt förändra möjligheterna att leva på den här planeten, med flera pågående krig, också i vårt närområde, terrorism, geopolitiska spänningar och stormakter som återigen kämpar om världsherraväldet. Väljarna förväntar sig svar och vi i partierna försöker trumfa över varandra.
Allra mest lovar, men också skräms, de ute på extremhögerkanten.
Klimatpåverkan är humbug, migranterna ska hindras från att komma och därmed också terrorismen. Lagar om våld mot kvinnor ska upphävas – det är faktiskt vad den spanska starkt växande ultrahögern går till val på. Inför spanska valet kör de runt med en buss vars sida pryds av en bild på Hitler och budskapet ”Nazifeminism”. De agerar inte i ett vakuum.
Det blir alltmer samarbete mellan olika högergrupper. Ambitionen är att bilda en majoritet i EU-parlamentet. Ser vi oss om i världen ser vi allt fler inflytelserika auktoritära ledare. Trump, Putin, Bolsonaro, Xi Jinping, Erdogan med flera. Trenden är likartad i Europa med Ungern, Polen och Italien. Fascismen, som borde vara död och begraven för länge sedan, börjar sticka upp sitt fula tryne i olika sammanhang. Bland annat lovordade Europaparlamentets konservativa talman Tajani, parlamentets högsta representant, Mussolinis verk vid en sammankomst i Italien. När vi menade att det var en skandal gick snabbt en av hans spanska kollegor i Partido Popular ut och försvarade honom med att ”det är ju val”. Precis som om det vore en förmildrande omständighet.
Också i Spanien lovordas och hyllas fascismen och Francos diktatur helt öppet, utan protester från EU eller omvärlden.
Vad är det som gör att vi ser mellan fingrarna med en av de värsta diktaturerna i Europeisk modern historia, där ledande politiker i dag, i stället för att straffa dem som begått brott mot mänskligheten, ger dem utmärkelser? I vakuumet som uppstått när det spanska konservativa partiet förlorat makten på grund av enorma korruptionsskandaler har i stället ett ultrakonservativt parti dykt upp på arenan som snabbt omfamnats av kvarstoden av det tidigare regeringspartiet.
Frågan är om motståndarsidan lyckas mobilisera eller om makten åter går till Francoregimens barn och barnbarn.
Trots den oroväckande auktoritära utvecklingen i vårt närområde finns det positiva ljusglimtar – de lokala valen i Turkiet fick en hoppfull utgång, när president Erdogans maktfullkomliga AKP förlorade både Ankara, Istanbul och Imriz. Det är en värdemätare och ett svar från medborgarna i Turkiet på att de inte längre låter sig luras av populistiska budskap. När ekonomin är i fritt fall och vänner och bekanta är fängslade fungerar inte valbudskap som bygger på att hota med andra fiender, i det här fallet moskéskjutningarna i Nya Zealand och tidigare kurderna.
Det behövs en politik som löser människors vardagsproblem och som inte framstår som helt världsfrånvänd.
Om de lokala valen kan bli början till demokratins återkomst i Turkiet återstår att se, men resultatet är ett starkt budskap till presidenten att det finns ett folkligt motstånd mot presidentens politik och reformer.
Frågan är om vi kommer att se en vändning även i Europa. Om det ska ske gäller det att vi mobiliserar för klimatet, jämställdheten, demokratin och mänskliga rättigheter. Det duger inte att ligga på sofflocket när så mycket står på spel. Det här valet är ett val för eller emot klimatet och för eller emot demokratin.
