Efter sommaren kommer ett lagförslag att landa på riksdagens bord om att ställa försörjningskrav vid anhöriginvandring. Anledningen anses vara att det främjar integrationen. Utgångspunkten är att de som flyr till Sverige och som inte når upp till de mycket höga krav vi ställer i Sverige för att få räkna sig som flykting enligt internationell rätt är lata människor som kommit hit för att leva på bidrag. Arbete och bostad ska finnas innan familjen får komma hit utan tanke på att jobben inte brukar finnas där bostäderna finns och vice versa. Utredningen utgår från att det som huvudregel är bättre för barn i deras hemmiljö istället för att bo trångt i Södertälje. Detta oavsett om ”hemmiljön” är ett flyktingläger i bergen mellan Afghanistan och Pakistan där flera familjer delar tält med varandra. Det är bättre för barn att bo där med en syster, moster, farmor etc. än att få förenas med sin förälder i Sverige.
Ett oerhört märkligt resonemang som stöter på patrull så fort människor som faktiskt arbetar med mottagande av flyktingar sätter tänderna i texten. Inte ens kommunledningarna som är ”drabbade” av denna trångboddhet stöder förslaget.
I dag ordnade därför Röda Korset ett mycket bra seminarium för att ta upp problematiken. Tack för det. I de olika panelerna fanns företrädare för kommuner, forskare, läkare, FN:s flyktingkommissariat och i publiken företrädare för Barnombudsmannen, Justitiedepartementet, Rädda barnen, FARR, kyrkan och många fler. Från riksdagen var det bara jag och Göte Wahlström i S. Det hade ju varit bra om de som faktiskt tänker driva igenom detta absurda förslag hade bemödat sig om att komma också. Nu får vi hoppas på att remissvaren är tillräckligt övertygande så att förslaget dras tillbaka, alternativt rensas från de värsta galenskaperna.
Hur kan det vara bättre för ett barn att bo trångt i tält i Afghanistan istället för trångt med en förälder i en lägenhet i Södertälje?
