I dag för trettio år sedan var jag på väg att flytta till Gävle. Jag städade min Stockholmslägenhet och skulle bli hämtad för vidare färd till min nya stad. Jag var i sjätte månaden och väntade mitt första barn. Då kom de första larmen om förhöjd radioaktivitet på Forsmarks kärnkraftverk nära Gävle. Det visade sig vara så mycket värre. Efter Vitryssland var Gävle den plats på jorden som drabbades värst av nedfallet från Tjernobyl.
Budskapen Gävleborna fick var många. Vi kunde inte äta vad som helst. Fisk, grönsaker, bär, kött, nässlor var farliga. Barn skulle inte leka i sandlådan. Statens strålskyddsinstitut gick ut och sa att vi inte skulle lyssna på den amerikanska forskare som varnade för långvarig strålning. Allt för att undvika kaos. Gävlebönderna gav sig av till Stockholm och tippade radioaktivt gräs utanför riksdagen. Det var inte uppskattat i Stockholm.
Gravida varnades för att äta både det ena och det andra och uppmanades till och med att hålla sig borta från Gävle om det var möjligt. Det gjorde jag. Jag flyttade inte dit förrän efter jag fått barn. Istället kuskade jag runt i landet och våldgästade släktingar och vänner i 3 månader.
Gränsvärdet för Becquerel höjdes från 300 till 1500 på ett bräde. Utan den höjningen skulle vi inte kunnat äta någonting får man förmoda. Särskilt mycket cesium fanns och finns fortfarande i svampen. Älgköttet grävdes till en början ner men sen ändrades jakttiden för att undvika tiden då älgarna äter mycket svamp och riskerar att ligga över gränsvärdet. Jag äter fortfarande inte svamp från området.
Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. De är inte ensamma om att drabbas. Det som hamnar i skymundan när vi talar om kärnkraftsolyckor är att konsekvenserna drabbar och får konsekvenser för så många fler än de som bor närmast. Det finns inga säkra kärnkraftverk och vi har alternativ. Låt oss satsa på dem.
