I gårdagens P1 konflikt tas tvångdeportationerna av irakier till Bagdad upp. Vi är tillbaka på ruta 1. Detsamma har hänt tidigare i svensk historia. Under min livstid finns det tydliga och mycket kritiserade exemplet med de chilenare som drogades ner och chickades med chartrat plan tillbaka till Chile.
Inte trodde jag att vi år 2009 skulle få uppleva samma sak och dessutom påhejat av en minister som ingår i en regering som alltid pratar om vikten av de mänskliga rättigheterna, dvs. de politiska och medborgerliga. Övriga rättigheter kan man strunta i. Dessutom är det bara andra länder som måste uppfylla de mänskliga rättigheterna. Sverige kan fortsätta att skicka människor tillbaka till tortyr. Vi kan fortsätta att förse människor med handfängsel och droga ner dem för att förpassa dem ut ur landet och vi kan låsa in hederliga människor i upp till 18 månader, trots att de många gånger har rätt att få uppehållstillstånd i Sverige. Barnkonventionen kan vi strunta – den är ju inte svensk lag. Detsamma gäller alla andra konventioner vi skriver under.
Jag skäms över den behandling vi utsätter människor för här i det här landet och funderar på om jag måste emigrera. Jag lovar ingen borgfred under de här omständigheterna.
