I nästa vecka (2 februari) förbereds nya deportationer till Burundi. Med tanke på hur gränspolisen ställde till det vid den förra känns det väldigt oroväckande. Detta utöver att det till att börja med är svårt att förstå att människor utvisas dit i ett läge när det snart är val och det allra mest troliga är att det blir krig igen om inte den sittande presidenten vinner valet.
Jag kommer i morgon att lämna in en JO-anmälan avseende den förra deportationen. Brödtexten är i sammandrag följande:
Tidigt på morgonen den 20 oktober utvisades 6 personer till Burundi. De hämtades innan aviserad tid på de olika förvar de då vistades och fördes till Skavsta flygplats där ingen personal sågs till, förutom en mängd poliser. På flygplatsen försågs de med handfängsel, fotfängsel och midjebälten och sattes på flyget . Under den 21 timmar långa resan fick de ingen förtäring förutom mineralvatten med bäst-före-datum i juli 2008 och några kex. Detta trots att en av de utvisade är diabetiker.
Enligt uppgift från flygplatsen i Bujumbura fanns inget landningstillstånd och planet togs därför av naturliga skäl som en möjlig inkräktare och kunde därför ha skjutits ned. När de väl fick landa möttes flyktingarna således av ett stort polisuppbåd, från säkerhetstjänsten. Dessa krävde först att det svenska planet skulle återvända med flyktingarna. Då de vägrade hölls planet kvar under tre timmar innan den svenska personalen fick lov att flyga vidare till Kenya som de ansåg vara säkrare. En av svenskarna kontaktade via satellittelefon en person som senare ringde presidenten och säkerhetstjänsten. Varken UNHCR eller Röda Korset hade aviserats om deras ankomst och de fick därför istället följa med säkerhetstjänsten som utsatte dem för förhör av etnisk karaktär och diverse anklagelser. Tutsi ville att de skulle skickas tillbaka till Sverige och Hutu, som hör till det styrande partiet, ville att de skulle anhållas i Burundi, vilket också skedde.
På natten den 20 oktober lyckades de ta sig därifrån med hjälp av 50 euro var som betalades av en av svenskarna.
I ett svar på en fråga jag ställt i riksdagen om hanteringen av utvisningar svarar migrationsministern bl.a. följande:
”… Av utlänningslagen framgår att lagen ska tillämpas så att en utlännings frihet inte begränsas mer än vad som är nödvändigt i varje enskilt fall. Rikspolisstyrelsen har utfärdat föreskrifter och allmänna råd om verkställighet av avvisningsbeslut och utvisningsbeslut som sker med flygplan (RPSFS 2005:3, FAP 638-1). Av föreskrifterna framgår att en utlänning som ska avvisas eller utvisas ska behandlas med humanitet och värdighet. Verkställighetsförfarandet ska präglas av hänsyn till utlänningens rättssäkerhet och grundläggande rättigheter. …”
I det fall jag nyss beskrivit anser jag att myndigheten brustit på flera sätt.
1. Flyktingarna har inte behandlats med humanitet och värdighet (ex. de har varit fastspända och inte ens fått mat – särskilt allvarligt med tanke på att en av dem är diabetiker)
2. Deras frihet har begränsats mer än vad som var nödvändigt i varje enskilt fall (ex. alla har suttit fastspända, vilket tyder på att ingen enskild bedömning gjorts).
3. Verkställigheten har inte präglats av vare sig hänsyn till deras rättssäkerhet eller grundläggande rättigheter (ex. överlämnandet till säkerhetspolisen i Bujumbura och ingen information till UNHCR, Röda Korset eller Amnesty – som erbjudit sig att möte dem på plats).
4. Både flyktingar och medföljande svensk personal har utsatts för livsfara genom att inte begära landningstillstånd.
