I går var det dags igen. Som varje onsdag, sen 2½ år tillbaka, står vi där på Mynttorget och försöker uppmärksamma de som inte finns – de papperslösa. De som inte finns, eller de Sverige inte vill erkänna att de finns snarare. Ibland är vi många – ibland väldigt få.
Ena veckan glädjebesked och någon som fått uppehållstillstånd eller jobb eller lämnat in en ny ansökan och därför kan leva öppet ett tag. Nästa vecka sorgebesked när någon fått avslag igen, sitter på förvaret eller på flyget till hemlandet.
Många vågar inte komma till torget av rädsla för att polisen ska hitta dem. Andra utmanar ödet, eller kommer förbi någon gång då och då. I går träffade jag en kille jag inte träffat på mycket länge – som gick under jorden då han skulle hämtas för att skickas hem till Afghanistan. Han tillhörde en av de första som skulle skickas iväg och upprördheten över Sveriges metamorfos när det gäller asylpolitiken var i topp.
Jag blev oerhört glad att se att han klarat sig trots allt, att han fortfarande är kvar här och att han inte förlorat hoppet att det ska lösa sig så småningom.
De papperslösa får inte rösta. Därför behöver politiker inte bry sig – men jag begriper inte hur någon kan låta bli att bry sig när människor skickas till länder i krig eller andra svåra förhållanden. Den svenska aylpolitiken är på väg ner i ett djupt svart hål som ingen längre känner igen. Vart tog den svenska humaniteten vägen?
