Det var ett år sen. En dag jag aldrig någonsin kommer att glömma. En dag när jag förlorade all tro på den spanska statens förmåga att lösa de konflikter och problem landet stod, och står, inför på ett civiliserat sätt. En dag när jag också förlorade tron på att EU-medlemskapet gör skillnad för Europas minoriteter, att EU är garanten för alla medborgares lika värde och rättigheter.
Som internationella gäster hamnade jag och andra parlamentsledamöter mitt i smeten: förberedelserna, folkfesten, förväntan, beslutsamheten, osäkerheten, rädslan, glädjen, våldet, sorgen, smärtan, efterarbetet och analysen.Trots polisinsatsen en dryg vecka innan mot det katalanska finansdepartementet kunde jag inte föreställa mig den massiva polisinsatsen som drabbade hela Katalonien. En insats som verkade ha särskilt fokus på små orter på landsbygden med längre avstånd till vårdcentraler. Ett sammanträffande?
Jag kände mig som en idiot som inte hade förstått vad den spanska staten var kapabel till trots att jag följt landet i 40 år. Precis som många andra utlänningar hade jag gått på myten om den mjuka övergången till demokrati i Spanien som såldes till omvärlden på 70-talet och som jag trots alla varningstecken ville tro att det fanns någon substans kvar i. 1 oktober 2017 insåg jag att jag haft helt fel.
Spaniens övergång från diktatur handlade inte om försoning. Det var ett val med kniven på strupen mellan fortsatt diktatur eller att acceptera en konstitution som utarbetats av den forna regimen. Den s.k. amnestilagen innebar inget annat än en överenskommelse om att aldrig mer prata om det som varit. Som en konsekvens av det är Spanien, efter Kambodja, fortfarande det land i världen med flest ouppgrävda massgravar och inte någon enda krigsförbrytare har dömts. Att nationalhymnen blev utan text för att inte längre förknippas med Francotiden har hjälpt föga. Nu skanderas texten flitigt vid allehanda högerextrema demonstrationer runtom i landet. Fascisthälsningar är vanligt förekommande och t.o.m. den spanska poliskåren demonstrerar tillsammans med de allra mest extrema.
Statsapparaten är korrupt, domstolsväsendet likaså. Politiska ledare och artister sitter i fängelse eller är i exil. Pressfriheten är under attack och yttrandefriheten kraftigt begränsad. Fascismen dog aldrig i Spanien om någon trodde det. Den låg bara och lurpassade. Det handlar i slutänden inte om Spanien mot Katalonien eller Baskien. Det handlar om Spanien som konstruktion eller statsbygge. Den nya socialistiska minoritetsregeringen kommer tyvärr få det mycket svårt att uträtta något. Den så omhuldade konstitutionen sätter stopp för alla försök till förändring.
Bodil Valero
Kvällen innan omröstningen
Först vid 11-tiden fick lokalen med hjälp av frivilliga igång alternativa nät för att kunna genomföra valet utan risk för dubblering av röster.
Filmen visar hur polisen slår till mot en vallokal jag besökte i Sant Joan de Vilatorrada.
