Katalanska politiker riskerar upp till 25 år i fängelse för ha anordnat en självständighetsomröstning. Att dömas för sina politiska åsikters skull är en oerhörd kränkning av de mänskliga rättigheterna – men EU, inklusive Sverige, blundar för det som sker.
Idag den 12 februari börjar rättegångarna mot nio katalanska politiker som redan har suttit i 14 månader utan att ha dömts till något straff. Det i sig är anmärkningsvärt! De anklagas för våldsamt uppror, olydnad mot den spanska staten och förskingring av statliga medel.
Men det katalanska folket hade gett dem mandat för att organisera en folkomröstning. De riskerar nu långa fängelsestraff. Uppror med våldsanvändning är ett av de allvarligaste brotten i den spanska motsvarigheten till brottsbalken. I själva verket använde inga katalanska politiker våld eller uppmanade andra till att göra det. Tvärtom. Tyska domstolar konstaterade just det, när de vägrade utlämna den före detta katalanska presidenten Carles Puigdemont. Det är istället så att det enda våld som förekom i samband med folkomröstningen var den spanska polisen skyldig till. Våldet gjorde att över tusen katalaner som tänkte rösta uppsökte sjukvården.
Tillsammans med andra medlemmar av EU-Catalonia Dialogue Platform, en grupp i Europaparlamentet som förespråkar dialog mellan EU och Katalonien, fördömer jag det repressiva sätt på vilket den spanska staten valt att hantera en konflikt som är politisk och inte juridisk till sin natur. Dialog och förhandlingar, inte fängelse och förföljelse, borde ha varit de metoder med vilka den spanska högerregeringen borde ha hanterat Kataloniens demokratiska rätt till självbestämmande.
Man borde ha låtit katalanerna hålla sin folkomröstning i fred. Särskilt som den spanska regeringen med kraft hävdar att det inte finns en majoritet för självständighet i Katalonien kan man undra vad de är rädda för. Våldet och en tvivelaktig rättsprocess har bara stärkt självständighetsivrarna och gjort klyftan mellan de båda lägren djupare och svårare att överbrygga.
Dagens politiska rättegångar är inte bara en intern spansk angelägenhet. De angår hela EU då det handlar om brott mot unionens grundläggande värden såsom yttrandefrihet, mötesfrihet och rätten till politisk representation. Även rätten till en korrekt genomförd rättegång är hotad. De katalanska fångarna vittnar om att de inte har fått svar på sina anmälningar de framfört till den spanska konstitutionsdomstolen om att de suttit i förvar utan rättegång. Det innebär att de inte kan ta sina ärenden vidare till Europadomstolen för mänskliga rättigheter.
Jag kommer att följa de politiska rättegångarna i Spanien noggrant, för jag menar att konflikter av politisk karaktär som involverar brott mot grundläggande rättigheter inte bör av avgöras av domare i rättssalar. Katalanerna har via val skaffat sig en legitim rätt att demokratiskt få bestämma över sin egen politiska framtid, och Madrid och Bryssel behöver modiga politiker som står upp för att politiska konflikter bör lösas med demokratiska metoder.
Rättegångarna kommer definitivt inte att bidra till en rimlig lösning på de historiska spänningarna mellan Katalonien och de spanska institutionerna. Snarare eldar de på de mest radikala spanska nationalisternas hämndbegär. Därför behöver EU:s representanter sätta press på den spanska staten och få till en demokratisk lösning på den politiska konflikten.
