Långt om länge blev det ett nej till det fiskeriavtal som inkluderar det ockuperade Västsaharas fiskevatten och som borde ha stoppats för länge sen. Sverige har tidigare varit det enda land som ihärdigt röstat nej men fick nu lite oväntat stöd från Europaparlamentet. Inte helt oväntat var det förstås att det fanns ett starkt stöd men dock inte en majoritet. Jag tror att de svenska parlamentarikerna från olika partier har spelat en roll. Inte minst har Miljöpartiets Isabella Lövin, en av parlamentets fiskeexperter, varit mycket aktiv i frågan.
De fiskebåtar som allra mest drar nytta av avtalet är de spanska. Den nya spanska konservativa regeringen gick bl.a. till val på att ändra den spanska Västsaharapolitiken mer till Västsaharas fördel. Om det kan ha påverkat utgången är det välkommet eftersom det kan innebära att det också blir större fokus på att komma tillrätta med övriga frågor, som folkomröstning, självbestämmande, etc. Jag har inte hunnit kolla vem som röstade vad eller läst de spanska tidningarna så jag ska hittills låta det vara osagt.
Marockos svar att slänga ut alla EU-båtar redan nu var inte oväntat och det kan vara till stor hjälp för att återställa balansen i havet. Fiskeriavtalet handlar i praktiken bara om ekonomiska uppgörelser mellan EU och Marocko och bortser från att Marocko enligt folkrätten inte får sälja det ockuperade Västsaharas fisk. Avtalet borde också handla om den marina biologiska mångfalden och att värna det kustnära fisket. Vare sig Marockos, Västsaharas eller grannarna på Kanarieöarnas kustnära fiskare är betjänta av att vattnen där de verkar dammsugs på fisk av gigantiska trålare. Ett hållbart fiske i området kräver dels lekplatser för fisken så att fler fiskar kan klara sig och dels att överexploateringen upphör. Visst är det så att spanjorerna älskar fisk – men då måste de också tänka på att fisken ska finnas även i framtiden för kommande generationer.
Jag tror knappast att Marockos svar att slänga ut EU-båtarna beror på miljöhänsyn. Snarare är det en kraftmätning och utmaning till ministerrådet att på ett eller annat vis förbigå Europaparlamentets beslut. Det får mig att tänka på när den turkiska ambassadören lämnade Sverige i protest då riksdagen hade röstat om folkmordet i Armenien. I det fallet gick regeringen ut och talade om för Turkiet att de inte tänkte agera i enlighet med riksdagens beslut. Märkligt med tanke på att det är riksdagen som är landets högsta beslutande organ. Men ambassadören kom tillbaka. I fallet med fiskeriavtalet kommer det inte att vara lika enkelt för regeringarna att bortse från parlamentet. Därför kommer förhandlingarna utgå från att ett fortsatt fiskeriavtal kommer att kräva att det är västsaharierna som får del av intäkterna. Dörren är ju tyvärr inte helt stängd. Jag har svårt att förstå varför EU-trålare ska överfiska och utarma fiskebestånden någonstans i världen.
En annan positiv konsekvens av att fiskeriavtalet stoppats kan vara att de västsaharier som vill återuppta den väpnade kampen och som vill rösta för det på Polisarios kommande kongress ser att världen inte glömt dem och att det går att komma vidare utan att ta till vapen.
