Sammanfattning av tal på Dersîmkonferensen 24/1-2010
Jag vill börja med att tacka för att ha blivit inbjuden till er konferens också i år. Jag har lärt mig mycket nytt om folkmordet i Dersîm som jag inte kände så väl till tidigare. Så jag vill tacka för att jag går härifrån med en större kunskap än jag hade när jag kom.
Jag tycker att det är viktigt att vi diskuterar begreppet folkmord. Folkmord har begåtts under många hundra år och fortsätter att begås. T.ex. i Darfur. Varför vill världens ledare inte erkänna det som sker i Darfur som ett folkmord? Och varför vill man inte erkänna det som skedde innan världens ledare enades 1948 om att sätta stopp för ytterligare folkmord? Det handlar ofta mer om ett politiskt spel än om juridik. Och väldigt sällan prövas frågan i domstol.
Detta trots att världens ledare 1948 bestämde sig för att stoppa ytterligare folkmord genom att stifta en gemensam regel, dvs. 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord. I den står det följande:
”I denna konvention förstås med folkmord envar av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom nedan, nämligen.
a) att döda medlemmar av gruppen
b) att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada
c) att uppsåtligen påtvinga gruppen svår kroppslig eller själslig skada
d) att genomföra åtgärder, som är avsedda att förhindra födelser inom gruppen
e) att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp.”
Anfalkampanjen, folkmordet på armenier m.fl. faller inom definitionen, förmodligen också folkmordet i Dersîm. Ändå erkänns de inte.
Kurdistans slaktare, eller Kemiske Ali, dömdes i irakisk domstol för folkmord. Det domstolsbeslutet i nationell domstol bör respekteras och inte ifrågasättas av politikerna. Politikernas uppgift är att stifta lagarna. Det är domstolarna som tolkar dem. I det här fallet har en nationell domstol erkänt brottet som folkmord. Det bör inte världens ledare bedöma på annat sätt.
Problemet är många gånger att andra länder inte själva har rent mjöl i påsen. Inte heller Sverige. Vi har också diskriminerat våra minoriteter och vid annekteringen av Skåne på 1600-talet försvann enligt vissa bedömare 80% av den manliga befolkningen. De antingen tvångsförflyttades eller dödades. Kvar blev gamla gubbar och småpojkar.
Någon nämnde tidigare Spanien. Där har man börjat gräva upp massgravar sedan inbördeskriget. Det skedde samtidigt som folkmordet i Dersîm. Det är en mycket kontroversiell fråga i Spanien och vissa menar att det är bättre att glömma och gå vidare. Jag menar att det är oerhört viktigt att ge ett moraliskt erkännande av det som faktiskt skett och att det är viktigt för de människor som drabbades att få det erkännandet för att kunna gå vidare. I Spanien har de stiftat en speciell lag för att göra upp med historien.
Det är svårt att förstå varför en modern stat som Turkiet inte kan erkänna folkmordet på armenier m.fl. och att övriga länder inte heller gör det. Det visar hur viktigt det är att lyfta frågan till domstolarna.
Innan jag avslutar vill jag också säga några ord om EU:s roll och om stängningen av DTP. Turkiet vill bli medlem i EU. För att bli det krävs det att Turkiet respekterar de mänskliga rättigheterna, de måste respektera minoriteternas rättigheter och deras rätt till sin identitet. Det gör Turkiet inte i dagsläget. När Turkiet förbjöd DTP hänvisade man till att Spanien gjort detsamma med ett baskiskt parti och att EU då inte protesterat. Men det går inte att jämföra organisationen ETA, som inte har stort stöd bland befolkningen, med PKK, som har det och som är en motståndsrörelse.
