Det var annorlunda att uppleva händelserna i Libyen i El Aaiún i det ockuperade Västsahara där den mesta nyhetsrapporteringen var på arabiska och det för mig var oklart om bilderna som kablades ut var från Libyen, Bahrain, Yemen, Marocko eller…??? Tittade dock på Gaddafis direktsända tal på café häromdagen. Jag förstod inte ett ord men att döma av skratten från övriga på cafét (från poliser till andra) var det en fars. Av en kommunanställd fick jag sen veta mer i detalj vad som sagts och också analysen att det blir inbördeskrig. Det låg en uppgivenhet bakom den analysen – ”jag känner arabvärlden”, ”arabiska ledare fungerar såhär”.
Stämningen i El Aaiún var spänd. 20 februari när vi mot förmodan släpptes in i staden demonstrerade marockaner i Marocko. El Aaiúns gator var fyllda av militärer – för att snabbt kunna slå ner demonstrationer utgår jag från. Saharierna anslöt sig dock inte till marockanernas protester – men inte pga militärerna. Det handlade istället om att de tyckte att det var marockanernas kamp mot marockanernas regim. Västsaharierna för en annan kamp med regimen. Gdeim Izik var början på den revolution som nu pågår i arabvärlden. Fler demonstrationer kommer att komma.
Enligt den franska texten på nyheterna skadades 128 personer under protesterna i Marocko – varav 115 var poliser. 5 personer dog – men i anslutning till en brand i ett närliggande hus. Märkligt att det alltid är flest skadade poliser i Marocko och att alla andra dör i olyckshändelser. Å andra sidan kan man förstå att poliser skadas om alla är lika klumpiga som de tre som följde oss vartenda steg vi tog i El Aaiún. Kände mig som medverkande i en dålig spionfilm. Sista dagen gick vi fram och hälsade på dem och sa att det var på tiden att vi presenterade oss när de följt oss i flera dagar.
Dagarna i Västsahara lämnade många intryck. Vi åkte dit utan att egentligen veta vad som väntade oss – på vinst och förlust och med vetskap om att vi kanske skulle slängas ur landet lika fort som vi kom dit. Nu blev det inte så och vi fick möjlighet att träffa både aktivister, fackföreningar, kvinnokooperativ, familjer till försvunna och döda, regeringstrogna, parlamentariker, guvernören och borgmästaren + ett mjölkkooperativ.
Muren, folkomröstning, mänskliga rättigheter, rättvisa, självständighet eller autonomi, fiskeavtal, fosfatfabriken, längtan efter ett slut på konflikten var återkommande teman och lämnar en bitter smak efter sig när man tänker på hur illa Spanien skötte sig när de lämnade Västsahara. Västsaharas ställning borde varit klar och tydlig vid överlämnandet. Istället lämnade man fältet fritt för grannländerna.
Det finns bara en väg framåt och det är att den utlovade folkomröstningen kommer till stånd. Det västsahariska folket måste själva under demokratiska former få bestämma sin egen framtid. En del kommer att rösta på en autonomi under Marocko, andra kommer att rösta för självständighet. Vad slutresultatet blir kan vi bara gissa och vi ska inte heller lägga oss i det. Tyvärr gör vi det ändå indirekt genom att i EU börja anamma idén om en autonomi enligt spansk modell vilket är det Marocko också föreslår.
EU och det internationella samfundets uppgift är istället att opartiskt se till att omröstningen kommer till stånd. Det kan inte vara omöjligt att bestämma vilka som är röstberättigade.
Ungdomarna i Västsahara har tröttnat. De vill bestämma sin egen framtid. Precis lika mycket som ungdomarna i Tunisien, Egypten, Libyen, etc. etc. EU och Sverige måste bestämma sig för vad som är viktigast – att hålla regimer under armarna eller stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter i första hand. Egenintresse i form av handel och avtal om återtagande av flyktingar är tyvärr det som framstår tydligt i våra relationer med våra grannar i söder. Därför är det så tyst från EU. Ena dagen vän blir inte andra dagen ovän.
