Är pá jobbresa i Spanien (alla bokstäver finns inte pá tangentbordet därför). Men det finns tillgáng till internet här i Reus till skillnad frán hemma i Axmar där jag tillbringat de senaste veckorna. Det blir inte mycket till bloggande dá. Eftersom jag snart är hemma igen sá blir det säkert magert med bloggandet ända fram till september dá jag börjar jobba i Stockholm igen.
Jag har precis anlänt till Katalonien för att i morgon áka vidare till Huesca i Aragonien. Jag ska delta i ett Grönt sommaruniversitet och prata om det svenska ordförandeskapet – bl.a. Stockholmsprogrammet – men ocksá relationerna Nord-Syd i ett grönt perspektiv. Det var 37 grader varmt här kl. 10 pá morgonen men livet rullar pá som vanligt. Nu nágra timmar senare sitter jag hemma hos en väninna – det är 34 grader i skuggan – och det är inte utan att siestanerven gör sig pámind. I augusti när den ”riktiga värmen” kommer ska hon ha semester. Kanske dags att hälsa pá i det betydligt svalare Sverige?
Jag har inte varit sá mycket i Katalonien de senaste áren men varje gáng jag kommer hit undrar jag vad det var som fick mig att flytta tillbaka till Sverige igen. Olivplantagerna, de enorma sandstränderna, det blá badvänliga Medelhavet, kulturen, bergen, maten, människorna. Jag hade tänkt jobba pá táget men satt bara och tittade ut genom fönstret och längtade ”hem” – hit alltsá.
Pá táget frán Barcelona till Reus fanns tvá vakter med i vár vagn. En ung man frán Senegal klev pá och blev snabbt tillfrágad av om han hade biljett – vilket han inte hade och fick därför kliva av. Snabbt reste sig en äldre spanjor (eller fransman boende i Spanien – han talade báda spráken lika bra) och ropade honom tillbaka – jag betalar din biljett. Killen kom tillbaka, konduktören fick en skarp tillsägelse och en sáld biljett, vakterna slokade med öronen och övriga resenärer jublade över denne man som visade att fördomar och rasism inte hör hemma här. Varför frágade de just killen frán Senegal och inte andra resenärer som klev pá? Man blir snabbt pámind om Stockholmsprogrammet och det som väntar dem som lyckas ta sig till Europa i framtiden. Bara ”riktiga” flyktingar är välkomna och de ska spridas runt i Europa solidariskt. Alla andra fár försöka ta sig in pá blákort – om de har tillräcklig utbildning, eller som ”cirkulära” migranter – som alla tolkar olika. De ”illegala” migranterna, dvs. de som kommer via bátar över Medelhavet ska förpassas hem igen. De flyr ju inte undan politisk förföljelse i ”osäkra länder” i de flesta fall. Frágan är ju vilka det dá är som ska fördelas solidariskt över Europa. Förmodligen bara de som kommer via FN:s flyktingkommissariat pá kvoten. Att vissa är tvunga att fly hals över huvud och inte alltid hamnar hos UNHCR finns nog inte med i beräkningen. Det är viktigt att vi som värnar människors lika värde stár upp för det ocksá här i Sverige och att vi protesterar när diskriminering, rasism och främlingsfientlighet dyker upp. Det är viktigt att vi visar Europas ministrar att vi inte accepterar den italienska regeringens syn pá migranter nu dá asyl- och migrationspolitiken ska sys ihop.
I Iran finns det absolut ingen medmänsklighet frán regeringens sida. Som vanligt är det minoriteterna som drabbas värst och oroligheterna efter valet tas nu som förevändning för att göra sig av med allehanda fángar. De senaste dagarna har jag via mejlen fátt otaliga rapporter frán Balochistan om massavrättningar. Vad som kommer att hända i Iran är fortfarande lika osäkert men jag vágar inte ropa hej förrän vi är över bäcken även om mycket tyder pá att nágon förändring kommer att ske. Även under munkupproret i Burma trodde jag att det inte kunde átergá till det gamla. Sá blev det inte som bekant.
