Artikel i Bohusläningen den 30 augusti 2018
Sverige är inte och har aldrig varit förskonat från kriser. Tsunamikatastrofen 2004, terrordåden i Stockholm 2017 och skogsbränderna i Västmanland 2014 och nu i Gävleborg, Dalarna och Jämtland i sommar satte tydligt Sveriges beredskap på prov. Ändå har vi som land länge saknat en nationell säkerhetsstrategi.
Statsministern Stefan Löfven presenterade den första under Folk och försvars konferens i Sälen i fjol. Den listar åtta säkerhetshot kopplade till svenska intressen, bland annat om att skydda Sveriges territorium, hindra terrorism och cyberhot och möta klimathotet.
Strategin har mött kritik för att inte vara konkret nog. Nu när allt fler inser bredden av hoten mot Sverige har vi chansen att utveckla den så att den får utgöra basen för hur landet planerar och använder sina säkerhetsmässiga resurser, ett dokument där mål och medel hänger ihop. Några principer borde vara grundläggande:
1) Tydliga befogenheter och ansvarsfördelning
Vi menar att istället för att som idag vara rådgivande organ till kommuner och landstingen måste myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bli den krisledande myndigheten, med det ansvar och befogenheter som följer. Idag läggs allt ansvar för en kris i första skedet på en liten kommun, som får bestämma om man vill koppla in MSB. Sedan är det en röra gällande vem som har befogenhet att begära eller fråga efter hjälp av vem. När hjälpen väl kommer på plats kan det redan vara försent.
2) Ansvar och resurser måste hänga ihop
Regering och riksdag måste se till att resurser finns när väl en kris slår till. EU:s gemensamma civilförsvar ska ses som ett komplement till nationella resurser. Vi anser att kommunerna behöver öka sin beredskap, att MSB ska få uppdraget att krisleda från början och att försvarsmakten ska kunna begäras in vid behov. Då behöver de mer pengar. Specialförfrågningar till myndigheter utan resurser och fördefinierade uppdrag håller inte när det blir skarpt läge.
3) Lär av misstagen och planera proaktivt
Aud Sjökvist utredningen av branden 2014 visade att den förvärrades bland annat av dåliga angivelser av var det brann och dålig kunskap om bekämpning av extraordinära skogsbränder. Ändå kvarstod flera av problemen i sommar, till exempel med kommunikationssystemet Rakel. Samtidigt behöver vi identifiera risker för scenarion som inte redan skett, istället för att bara dra lärdomar av gamla olyckor.
Den nationella säkerhetsstrategin ska förnyas var femte år. Vi har inte tid att vänta så länge på svar om hur arbetet med vår säkerhet ska organiseras och vilka prioriteringar som ska vara vägledande, i synnerhet inom civilförsvaret. Det är dags att ge strategin tänder och gifta ihop den med försvarsberedningens rekommendationer. Med en sammanhängande säkerhetspolitik står Sverige bättre rustat mot den fulla bredden av de hot vi har att möta. Det tjänar vi alla på.
Peter Rådberg (MP)
riksdagskandidat, tidigare ledamot i försvarsutskottet
Bodil Valero (MP)
EU-parlamentariker, säkerhetspolitisk talesperson för Gröna partigruppen i EU-parlamentet
LÄS MER
