Häromdagen träffade jag en familj med tre barn. De hade oturen att fastna i passkontrollen i Skavsta på väg till London för att söka asyl i England så de blev tvungna att göra det i Sverige istället. Men vad hände då? Jo, de hade ju tagit vägen över Frankrike också, som dessutom hade utfärdat visum åt dem så Dublinförordningen träder in och familjen ska tillbaka Frankrike.
Mamman var vid ankomsten till Sverige gravid och uppsökte vid förlossningstillfället svensk sjukvård, som skickad hem henne. Det var ju enligt sjukvården inte dags än. Den som redan har fött tre barn vet nog i och för sig rätt så bra när det är dags, tänker jag. Det slutade med att barnet pga sjukhusets slarv dog här i Sverige och också är begravt här i landet.
Ändå ska familjen strax efter denna mycket tragiska händelse skickas till Frankrike för att få sitt asylärende prövat där. Det finns undantagsregler i Dublinförordningen och det här borde väl verkligen vara ett sånt fall där undantaget kan träda in. Hur ska de hinna sörja sitt förlorade barn och ska vi beröva dem möjligheten att kunna besöka barnets grav pga ett regelverk som medger undantag men som vår svenska myndighet Migrationsverket väljer att inte använda sig av i några situationer.
Dublinförordningen ska jag diskutera i morgon i P1 Morgon.
