När Iran gått till valurnorna för att välja ny president, efter Mahmoud Ahmadinejad som inte fick ställa upp till omval står det nu klart att Hassan Rohani, den enda kvarvarande av de reforminriktade kandidater som fick tillstånd av väktarrådet att ställa upp i valet tagit hem segern. Det är en seger för ungdomarna men också för den gröna rörelsen som demonstrerade inför och efter valet 2009 och som säkerhetstjänsten därefter effektivt sett till att få ur vägen. Landets säkerhetstjänst håller effektivt all opposition kuvad. Den gröna rörelsens ledarstruktur är fängslad eller satt i husarrest. Tortyr används flitigt. Iran toppar Amnesty Internationals lista över länder som utövar dödsstraff efter Kina. Landet ligger även bland toppländerna när det gäller antal fängslade journalister. Möjligheterna för utländska journalister att verka i landet är starkt begränsat. Till det tillkommer en stark nätcensur.
Valet i Iran är i mångt och mycket en chimär då det inte handlar om några riktiga demokratiska val. Iran är en diktatur. Det är väktarrådet som väljer ut och godkänner vilka kandidater som ska få kandidera till de olika valen. Oppositionella göre sig icke besvär. Trots det är valet viktigt eftersom oavsett vem som väljs till president så kommer han att påverka inte bara den iranska befolkningen, regionen och omvärlden i stort. Iran har ambitioner som sträcker sig vida utanför sitt lands gränser. Landets ansträngningar att skaffa kärnvapen förskräcker och Iran är med sitt stöd till Assad i Syrien och Hizbollah i Libanon en regional maktfaktor att räkna med. Konflikten med Israel är ett ständigt underliggande hot som då och då riskerar att explodera. USA:s och EU:s sanktioner mot Irans olje- och banksektor försvagar ekonomin och drabbar i högsta grad civilbefolkningen. Den iranska befolkningen lider av ofrihet, fattigdom och av omvärldens sanktioner. I längden är det ohållbart och något som Hassan Rohani nu måste förhålla sig till.
Fredagens presidentval kommer inte att landa i att Iran förändras över en natt. Däremot får man hoppas att Hassan Rohani kommer att vara en mer samtalsinriktad president som vill bryta landets och invånarnas utsatta och isolerade situation. En del tyder ändå på det och för alla ungdomars skull som gått ut och stött honom i valkampen får vi hoppas att så är fallet.
.
